I natt dog två unga människor i Stockholm. Vänner till mina barn. Jag kände dem nätt och jämt, men det känns fruktansvärt ändå. Samtidigt känner jag en enorm lättnad över att mina barn är i säkerhet – chockade, skrämda och sörjande, men oskadda.
Samtidigt känner jag en konstig skam över att jag i går kväll satt och vitsade om adjektivet död, och jag känner frustration över att alltid befinna mig så långt bort när jag skulle vilja vara med mina ungar.