Nu har jag fått en grill i huvudet.
För drygt två år sen började jag träna lite. Det var rätt revolutionerande från min sida, eftersom jag i alla tider undvikit så gott som alla former av fysisk ansträngning. Men så för två år sen började jag springa. Jag befann mig i omständigheter, där alternativet till att springa var att jobba. Antingen jobbade man, eller så sov man. Eller så använde man en stund av arbetstiden till att springa. Alltså sprang jag, av ren lättja, för att slippa jobba.
Det var ursinnigt jobbigt. Jag hade inte sprungit sedan 1983. Det fanns bara en bana, på 1,3 km. Och jag orkade inte springa runt hela. Jag sprang kanske halva, gick halva. Efteråt hade jag hysterisk träningsvärk. Underligt nog gav jag mig ut dagen därpå. Sprang vidare. Efter ett par veckor orkade jag springa hela rundan, och efter ytterligare några veckor kunde jag springa två. Sen tre.
Lustigt nog lyckades jag fortsätta springa när jag återvände till normala förhållanden, och jag har ganska duktigt fortsatt att springa, fast jag tycker det är enormt tråkigt, otroligt jobbigt, och dessutom inte tappar massvis med vikt. Fast jag springer nästan en mil fyra gånger i veckan.
Men nu till grillen. Som jag fått i huvudet.
Jag tror jag ska försöka åka Vasaloppet!
Se där en grill som heter duga. Dels skulle det kännas ganska intressant att få ett fokus för träningen: det här ska jag klara av. Men framförallt lockas jag av det rent fantastiskt osannolika i att jag skulle åka Vasaloppet. Det är liksom som om Peter Harryson skulle ta sig igenom ett nålsöga, i stället för att, som förnuftigt folk, gå runt nålen.
Så nu får vi se hur det går. Det finns massor med åtskilligt bekvämare medel att ta sig fram nio mil, och det finns säkert massvis med former av träning som är nyttigare och mer givande och kanske roligare. Men har jag fått en grill i huvudet, så har jag.