Det finns ingen ateism

Jag har ofta försökt uppfatta mig själv som ateist, men förr eller senare pajar det. Jag klarar inte av att bestämma mig för att det inte finns något annat än det jag kan mäta och väga och kasta äppelskrott på. Ännu fånigare blir det ju när ateisterna i dag börjar kalla sig ”humanister”. Det tycker jag är lite grann av ett varumärkesintrång. Humanisterna, tycker jag, är de vetenskapsmän som under senrenässansen började intressera sig för humanvetenskaperna: språk och sånt. Erasmus av Rotterdam, och gänget.

Samtidigt är det ju inte särskilt rimligt att så att säga lägga hela sin tilltro till en gud. Visst kan man be Gud om högsta vinsten, men först bör man nog köpa en lott. När bilhlevetet inte starta på morgonen springer inte ens påven in i Peterskyrkan och hämtar vigvatten. Hellre förlitar han sig på startkablar, och att det åtminstone någon av kardinalerna som vet riktigt hur man ska koppla alla de där kablarna.

Fast jag har ofta känt, just i såna situationer, att chansen är större att situationen skulle lösas genom ett gudomligt ingripande, än att jag skulle få igång bileländet själv.

Det finns inte en troende i världen som förväntar sig att Gud ska byta kalsonger åt en när de blivit skitiga. Eller att Gud ska göra vägen till Sundsvall kortare eftersom det börjar bli ont om bensin. Som regel utgår nog även de allra hetast troende utifrån att man nog själv får fixa det mesta. Det här är praktisk ateism. Ska soporna bäras ut får man fixa det själv – att be till Gud om att han ska göra det känns inte riktigt rimligt, och att be till Gud om att nån annan ska göra det tycker jag känns närmast elakt. Plötsligt får man en ingivelse: oj, vad jag blev sugen på att bära ut soporna, och mangla lakanen också!

Allt sånt där är väl rätt självklart, och det är väl därför de flesta tror att de är ateister. Man går inte i kyrkan, och det känns inte rimligt att föreställa sig att Jesus kunde gå på vattnet och trolla så att vatten blev till vin. Vad är vitsen? Okej, Jesus verkar väl ha varit snäll i största allmänhet, och visst var det synd att han blev korsfäst och så, men vad betyder det för mig? Inte ett smack. Alltså är jag ateist.

Men jag tycker liksom inte det räcker med att säga att nä, det där med att väcka upp döda verkar ju orimligt. För att man ska kunna kalla sig ateist. Själva grunden för ateismen är ju en materialistisk världsåskådning. Man föreställer sig att det inte finns något annat än materia. Sten och ost och gräs och protoner och läppar och hår och tänder och kvarkar och en massa annat jox. Grejer som kan observeras, mätas, vägas och etiketteras. Men jag kör fast redan vid tankeverksamheten. Vad är tankar gjorda av? Jo, säger neuro-ditten-dattenspecialisterna: av elektriska impulser i synapserna. Okej, vi kan mäta hjärnaktiviteten och konstatera elektriska impulser i synapserna, men det förklarar ändå inte hur elektriska impulser kan förvandlas till, låt säga Dvärgen av Pär Lagerkvist. Hur kommer det sig att Pär Lagerkvist kan klura ut en sån bok om han i grova drag består av samma materia som jag, och jag nätt och jämt får ihop en 3000-teckens bakgrundsartikeln om Tjernobyl?

Jag tycker ateismen är MYCKET svårare att bevisa än … ja, att det finns en massa grejer som vi inte har en aning om hur det funkar och vad det är gjort av. Ateismen är helt enkelt intellektuellt alldeles för enfaldig för att någon människa ska kunna ta den på allvar.

Det här betyder naturligtvis inte att en eller annan tro eller Gud därmed är bevisad. Att det känns fånigt med ateism gör ju inte nattvardsundret lättare att acceptera. Eller att homosexuella inte skulle få gifta sig, om de vill. Att tro på skäggiga gubbar på moln är inte ett dugg mer rimligt, än att vara ateist.

För min del tror jag att jag skulle vilja kalla mig aateist. Jag tror inte på att det inte finns nån gud. Men jag måste acceptera att jag aldrig har minsta aning om hur en gud skulle se ut, agera, blanda sig i, skapa och förgöra.

För min del tycker jag det känns stärkande att föreställa sig att det finns något mer – jag har inte en aning om vad och var och hur, men nåt mer. Nåt större. Det finns något fruktansvärt skrämmande med ateismen, och det är det självförhärligande den medför, ett självförhärligande av oss människor: som om vi vore alltings härskare och furstar. I själva verket är vi så fruktansvärt ynkliga och små, och inte ens den skada vi orsakar på den här planeten är värre än att den i första hand bara skadar oss själva. Ateismen är en föreställning om att människan är universums härskare, och det tycker jag är en rätt rutten tanke.

En kommentar till “Det finns ingen ateism”

Lämna ett svar till anja Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.