Prat

S:t Petersburg. Det är svinkallt på Pulkovoflygplatsen, och det gnistrar diamanter i vintersolskenet. Jag blir uppskörtad av taxichauffören in till stan, men bestämmer mig för att resan genom stan var värd varenda kopek. Jag har inte varit i Piter på … ja, jag tror inte jag har varit här på fem år. När jag lärde känna stan – Leningrad – så var jag här varenda djävla helg i tre år med svenska weekendturister: buss från Åbo på fredag morgon, ankomst till Pribban (dvs Hotell Pribaltijskaja) sent på kvällen. Stadsrundtur, Eremitaget, cirkus på lördagen. Och så hem söndag morgon, med ett stopp i Helsingfors. Ankomst till sömngrått Stockholm på måndag i gryningen.
Nu är jag här igen. Bor femtio meter från Nevskij Prospekt och kan inte göra annat än att häpna. Stan sprakar av liv, klubbar, pubbar, restauranger. Teatrar i varenda gathörn. Bokaffärer. Jo, och det är inga hål i gatorna och fasaderna hotar inte att rasa samman som hemma i Tbilisi. Det är århundraden av levnadsstandard mellan Petersburg och Tbilisi, och bara för tjugo år sen var det tvärtom: då var det Georgien som var välstånd, rentav överflöd. I dag är Georgien en ruin, medan Petersburg gnistrar och glimmar i vinterkylan.
Krisen har inte riktigt nått ner till gatunivån ännu. Det finns inget i gatubilden som talar för att Ryssland hårdare än de flesta andra länder drabbats av den ekonomiska krisen. Turisterna reser fortfarande hit: det krävs antagligen lite mer kris för att folk ska välja bort Vinterpalatset och Mariinskijteatern.
Det är härligt att vara här. Jag behövde den här resan.

Tbilisi. Efter fyra veckor på chefspost ska jag nu vara ledig, och jag kan inte minnas när jag senast såg fram emot en ledighet som nu! Och nu är den här. Jag lämnar min lilla grupp i kaos – knappt några är i tjänst. Men jag ska vara ledig och inte tänka ett ögonblick på det slit som de stackars arma satarna som inte är lediga nu tvingas utföra. Jag tror att de kommer att fixa det, men det blir ett tungt jobb för dem allihop.
Jag, däremot, ska lata mig i Petersburg. Dit ska jag åka för att träffa min lilla dotter som studerar där. Vi ska gå på museer och teater och äta lyxig hotellfrukost – ett koncept som en kollega här i Tbilisi introducerat. Det är något visst med att sitta och äta frukostbuffé större delen av en söndagsförmiddag.
I villket fall som helst ska jag ha en sköön och slööö ledighet. Nästa fredag är jag på jobbet igen.

Tbilisi. På väg hem från operan. Jag går genom gamla stan krokiga gränder till min bostad. Ur ett öppet fönster hörs Suliko – სულიკო – en sång som bygger på en kärleksdikt från slutet av 1800-talet, och det kände som att Sololaki är rätt ställe att höra Suliko sjungas. Det rätta sättet att avsluta en ledig lördag.

Tbilisi. Jag kände häromdagen en stark längtan efter att få tala svenska. Större delen av dagen talar jag engelska på jobbet. Jag genomför presentationer och briefingar och skriver texter och rapporter och brev på engelska. På stan talar jag ryska. Det finns några svenskar här, men flera av dem är på väg hem.
Så var det en kväll: vi satt på en bar. En italienare, två britter och jag. Och jag kände en så stark avund inför britterna som kunde sitta och snattra på sitt eget språk, med känsla för alla de nyanser och resonanser som finns i ens modersmål. Jag talar inte bara om själva språket utan om de kulturella refernser man använder när man talar: ”han lät precis som Ernst-Hugo Järegård” kan man säga, och orden är ju begripliga för var och en som kan minsta svenska, men bara en svensk har liksom vuxit upp med Ernst-Hugo Järegårds röst, i barnprogram, filmer, på Dramaten, av imitatörer…
Jag talar hyfsad engelska. Kan ganska många ord, men det är ju ändå omöjligt att hänga med i associationsbananerna när de kulturella refernserna sticker fram sitt fula tryne.
Och så kände jag hur frustrerande det är att använda ett främmande språk där man inte delar den här nivån. Det blir som att tala i telefon: man kan inte se minspel och gester, nyanser går förlorade i det taskiga ljudet från de usla högtalarna. Det är så mycket jag inte klarar av att säga, och när jag säger nåt så blir det ju utan resonans och djup. Säger jag ”skog” på svenska framstår ju skogen med mossiga stenar, knotiga tallar och troll för varje svensk. Säger jag ”forest” framstår en grönfärgad yta på en karta. Teoretisk, doftlös, meningslös.

Tbilisi. I dag tog jag en promenad efter jobbet. Jag köpte en tekanna och en dvd-spelare. Jag kan ju inte hålla på att inte ha en dvd-spelare i lägenheten längre. Hur skulle det se ut? I varje fall: februarisöndagkvällen var mild, och solen var på väg ner över Mtsatsminda-berget. Den bisarra ljussättningen på TV-tornet börjat glittra och glimma och jag bestämde mig för att det var tid att kontrollera hur det stod till med katt-tanten som jag skrev om i fjol höst: http://prat.korrespondentmedia.se/#post178
Och tänk: Ingen katt-tant. Hon sa att hon kommer till parken för att mata katterna varje kväll klockan 18, men nu var klockan redan kvart över, och ingen katt-tant fanns på plats. Däremot fanns det katter. Ett helt litet gäng av katter satt med ungefär fem meters mellanrum och låtsades som om det var en ren slump att de satt där.
Följande teorer föreligger: 1. Tanten är helt enkelt försenad lite. Det här är ett land där fröken Ur går efter. 2. Tanten ljög skamlöst om sin verksamhet och kommer inte alls med mat åt katterna varje dag. Men varför sitter i så fall katterna där och väntar? 3. Något har hänt. Katt-tantens son bor i Israel: kanske har hon rest hem till sitt historiska fosterland.
Jag stannade inte för att ta reda på sanningen. Katterna väntade fortfarande när jag gick. Ingen videokabel följde med i DVD-spelaren.

Tbilisi. Lördag är ledig dag. Det är märkligt vad det betyder, en ledig dag. Sova färdigt på morgonen. Dricka tre koppar te i stället för bara två. Läsa ett kapitel extra i boken. Helt enkelt inte ha bråttom någonstans, utan bara sitta och såsa. En planlös promenad i februarivärmen, fullt med folk på utekaféerna på solsidan av gatorna. En kopp turkiskt kaffe och sol mot huden. En ledig lördag.

Tbilisi. Ibland händer saker i livet som är för stora för att rymmas i ord. För nära för att delas. För starka för att dryftas under rubriken ”Prat”. Bätre då att låta bli. Bättre då att tala om det som är lite mindre, lite avlägsnare och lite svagare. De som vet vet. De som inte vet får leva med okunskapen så länge.
Tillvaron är uppfylld av något så märkvärdigt som en chefstjänst. Ett svagt ögonblick och jag gav med mig: jag sökte en tjänst och fick den och sen dess känns det som om jag inte har haft en ledig stund. Det här är första gången som jag har en chefstjänst och jag vantrivs enormt. Jag tror aldrig i mitt liv jag har gjort något som varit mer främmande för min natur som att vara chef. Jag är fascinerad av de arbetsuppgifter jag har på min nya tjänst och jag känner att jag kan få saker att hända, men själva rollen som CHEF är fullkomligt väsensfrämmande för mig. Det är inte JAG att stå inför min lilla hop och dela ut arbetsuppgifter.
Det jag hoppas på är att jag ska hitta ett jag som jag inte träffat förut, ett chefsjag. Kanske kommer saker att börja fungera bättre då. Just nu är det bara tröttsamt och eländigt, sexdagarsvecka, tolvtimmarsdagar.
I lördags träffade jag en kompis – en georgisk filmregissör som var med på filmfestivalen i Sibirien i höstas. Det var nästan obegripligt behagligt att träffa en människa som inte bryr sig om veckorapporter och morgonbriefingar. På söndagen satt jag på jobbet.

Tbilisi. Det är november 1919 och liken efter första världskriget har knappt kallnat. Georgien har varit en självständig stat i över ett år och har slagit tillbaka angrepp efter angrepp från de ryska imperialisterna. Och överlevt. Landet genomför svåra reformer, men lyckas ändå behålla en nationell samling. Spanska sjukan drar genom världen och skördar fler dödsoffer än första världskriget. Tyfus och svält.

Operan i Tbilisi annonserar urpremiären för Viktor Dolidzes komiska opera Keto och Kote. Premiären blir en enorm succé, och den tjugosjuårige kompositören blir en superstjärna över en natt med en närmast farsartad historia om det unga paret Keto och Kotes svåra väg till äktenskapet. Musiken är en knepig blandning av klassisk opera och georgisk folkmusik, judisk klezmer och ett par spår zigenarmusik. Varenda föreställning är slutsåld under hela vintersäsongen 1919–1920.

Georgiens tid som självständig stat blir inte lång. 1921 kommer ett avgörande angrepp från Ryssland och dolkstöt i ryggen från Turkiet. Georgien kan inte kämpa mot två imperier samtidigt, regeringen flyr och Sovjet triumferar. Nästan ett sekel av terror inleds.

Dolidzes komiska opera blir kvar på repertoaren. Den uppförs i Moskva och Leningrad, och om man lyckas hitta Dolidze på wikipedia – det finns inga artiklar på något annat språk än ryska – så beskrivs han som en SOVJETISK kompositör. Så kan man också mörda en skapande människa.

I går mötte jag Keto och Keto i ett fullsatt operahus. Små barn, gamlingar som rentav gnolade med i en del partier. Georgien kämpar för sin överlevnad i en tid av politiskt kaos, militär aggression och ekonomisk röra, och här sitter vi och skrattar åt polismästarinnans löjliga försök att dansa på balen. Under ett par timmar är vi inte fattiga eller rika, georgier eller utlänningar i EU-missioner: vi är en operapublik, vi är människor en liten stund.