Prat

9 maj firas Segerdagen i de flesta post-sovjetiska länder. Tyskarna kapitulerade 7 maj, och sedan ratificerades kapitulationen 8 maj, och sedan kapitulerade tyskarna igen för Sovjetunionen 9 maj, eftersom de sovjetiska trupperna inte stod under den allierade överbefälhavaren Eisenhowers befäl.

Det är rörande med alla dessa gamlingar, som just i dag står i centrum av all uppmärksamhet. Staten skickar ett vykort och ett presentkort på tårta och brännvin så att man ska kunna fira veteranerna, som ju nu nästan alla är en bra bit över 80. Det har blivit en dag för att hylla de gamla, för de insatser de gjort. Så många som tjänade vid fronten är det ju inte kvar, men det finns ju fortfarande kvar de barn som gömde sig i källarna i Stalingrad, som höll sig undan i skogar och i träskmarker.

Man kan säga mycket om det sovjetiska krigsminnet. Man kan tala i timmar om hur Sovjet – och sedan Ryssland – noggrant undvikit jobbiga detaljer i kriget, som att man under flera år var allierade med Hitler, som att man ”glömt” att man angrep Polen och Finland 1939 och annekterade hela Baltikum och Bessarabien 1940. Man kan tala om övergreppen under kriget, om massvåldtäkter där de sovjetiska trupperna drog fram, om ockupationen av Östeuropa efter kriget.

Det är inget snack om att det ryska krigsminnet är starkt selektivt – vem tvivlar? Och vems krigsminne är inte selektivt? Kom inte och påstå att USA eller Storbritannien inte gärna glömmer vissa episoder av kriget – och åren före.

Seger och befrielse är inte riktigt samma sak. Segern över nazismen gav inte frihet åt alla. Och på många håll – här i Moldavien till exempel – försöker myndigheterna distansera sig från Segerdagsfirandet. Moldaviska armén får inte paradera. Sovjetunionens seger gav inte Moldavien frihet.

Men ska man av politiska skäl missunna de gamla en fest? Och är inte segern över fascismen en fest, även om segern inte gav Europa frihet. Före segern plågades vår kontinent av två terrorvälden – efter segern var totalitarismen reducerad till det av Stalin ockuperade Östeuropa – ja, och så Spanien och Portugal, som genom att hålla sig neutrala under kriget slapp få sina fascistregimer krossade.

Jag kan se meningen i att fira SEGERN. Den var inte Stalins. Den var inte Sovjets, ens. Den var den seger som miljoner människor gav sitt liv för, somliga tvingade, somliga frivilliga – men de SEGRADE. Segern är värd att fira, och de som var med och kämpade är värda en dag i ljuset.

С Днем Победы!

Skönhetsoperationer

Kosmetisk medicin är en storindustri, och som alla storindustrier måste nya produkter lanseras. Ganska länge har till exempel stora bröst varit en eftertraktad produkt, och den kosmetiska skönhetsindustrin har kunnat expandera. Men antalet bröst på jorden är lite begränsat, och man måste hitta på nya fält att erövra – läppar har kommit hårt på sistone, så mängder av unga kvinnor går omkring och ser ut som Kajsa Anka.

Nå, mycket snart kommer den kosmetiska skönhets att behöva erbjuda nya produkter, och min teori är att det nästa kommer att bli estetisk neurologi. Det här är egentligen inget nytt alls, utan ett väl beprövat ingrepp – den klassiska lobotomin, som gjorde bråkiga patienter fogliga med ett välriktat knivsnitt i pannan.

Neurologin har utvecklats och blivit allt mer exakt, och jag kan nästan garantera att det snart kommer att erbjudas kirurgi som gör patienten gladare, mindre argsint, villigare, fogligare, sexigare. Skönhetsneurologerna kommer att kunna erbjuda olika alternativa ingrepp – ”jag vill bli som Uma Thurman i Kill Bill”, ”jag vill bli som Brad Pitt i Fight Club”. En enkel operation, och vilken sur och vresig typ som helst, lämnar kliniken med ett leende på läpparna.

27 plus 27. Det är den tjugosjunde april och det är tjugosju grader varmt. Popplarna är gröna på gatan utanför kontoret. Själva Moldavien firar Moldaviska flaggans dag. Inget björkpollen i luften, för här finns knappast några björkar. Och om femtio minuter är det helg.

Att vara chef är att underordna sig. Man kan vara chefernas chef, överpåvens överhuvuds chefsgeneralissimo – men chefsskap är alltid att vara underordnad. Underordnad själva konceptet av hierarki.
Hierarki är alltid en fråga om att tvinga människor till begränsning. Man förutsätts utföra uppgifter enligt sin tjänsteställning och arbetsbeskrivning. Men man ska helst inte utföra sådant som inte omedelbart ingår i jobbet – även om man nu råkar vara duktig på det.
Fenomenet ”ledarskap” är egentligen samma sak som kollektivism. Att vara, och längta, efter att stiga i graderna i en organisation är att längta efter att ha en roll i kollektivet. Att underordna sig. Generalen är underordnad hela sin armé.
Här någonstans tror jag det finns nycklar till att förstå den svenska ”jantelagen”. Svenskar är kraftfullt fientliga mot hierarkier. Det värsta man som svensk kan göra är att försöka inta en ledarskapsställning. Vi tror helt enkelt inte på kollektiv. Vi vill göra själva. Delegering och fördelning av uppgifter…? Nej, själv är bäste dräng.

I dag är det tjugo år sedan Gottröraolyckan. Och jag var första reporter på plats. Fast jag var egentligen bara journaliststudent, och jag hade just avslutat min praktiktermin på Upsala Nya Tidning. Jag bodde i Gottröra, vilket redaktionen ju visste, och när jag stod i duschen och hörde brandbilarna tuta förbi tänkte jag att det väl var en ladugård som brann. Jag skulle kunna åka och kolla om jag inte kunde ta en bild.
Precis när jag kom ut ur duschen ringde Tiia från UNT – ”Ett flygplan från Arlanda har försvunnit från radarn. Räddningstjänsten misstänker att det har störtat i Gottröra! Kan du åka och kolla om det går att ta bilder? Det här är allt vi vet nu! Vi skickar en reporter och en fotograf härifrån, men det tar ju ett tag innan de kommer fram.”
Adrenalinchock. Jag sprang ut i bilen, och fick med viss möda igång min knarriga Fiat och åkte upp mot det håll dit brandbilen från Rimbo hade åkt. Det var nysnö på vägen, så det var bara att följa spåren, och spana efter rök.
Där var det! Ett par hundra meter från vägen låg vraket på ett gärde. Jag svängde av, körde fram till flygplansvraket och började fota.
Panikslagna brandmän från brandkåren i Rimbo öste skum över vraket. Jag satte igång med att ta bilder, precis som tidningen bett mig. Jag lutade mig in i planet. Tänkte att det måste ha varit väldigt få passagerare, annars borde jag ju ha sett döda.
En finklädd herre stod en bit bort och såg… ja, inte förvirrad ut, men lite frånvarande. Jag tänkte att det förmodligen var någon jourhavande räddningsledare som blivit bortryckt från släktmiddagen eller så. Gick fram och frågade om han just var räddningsledare.
— Nej, jag var med ombord. Det började smälla i flygplanet nästan på en gång, och sedan… Ja, nu är vi här.
En överlevande! Jag hade något år tidigare jobbat som tolk vid jordbävningen i Armenien, och i debriefingen efteråt kunde psykologerna inte nog varna oss för de trauman man kunde skapa om man stressade överlevande. Jag backade undan, och insåg att det verkade ha överlevt ganska många. Nu märkte jag ju att det stod klungor med finklädda människor ute på det här gärdet. Jag ville inte orsaka obotliga psykologiska trauman på folk, så jag höll mig snällt till uppdraget: fotografera katastrofen.
Efter en halvtimme kom de riktiga journalisterna från UNT. Då började ju även riksmedierna komma, och det stod klart att det inte var en katastrof. Det var ett mirakel. Jag var världspressens förste på plats vid en av årets största nyhetshändelser, men jag fattade aldrig vad det var som hade hänt.

Ännu en initationsrit avklarad. Efter läkarundersökningen fick jag i dag noggranna instruktioner av en snäll tränare som hette Sasja. Sasja hade tagit del av mina provresultat från läkarundersökningen, och nu var det hans jobb att introducera mig för alla de läskiga maskiner som står överallt på gymmet.

Hans prioritet var tydlig – jag måste bli av med allt överflödigt fläsk, och då funkar det inte att springa omkring lite i största allmänhet. Man kan springa miltals i veckan – det hjälper inte, sa Sasja; kroppen vänjer sig. Kroppen måste skrämmas till lydnad.

Ja, så då satte vi igång med att skrämma min arma kropp, och det visade sig vara betydligt mindre smärtsamt än vad jag någonsin väntat. Först skulle jag promenera i tio minuter på ett löpband. Jag skulle lägga mig på en puls på drygt hundra och hålla mig där. Sjönk pulsen – öka lutningen. Steg pulsen, ta ner farten. Under tiden förklarade Sasja tålmodigt att min diet på glass och pepparkakor inte var riktigt lämplig.

Sedan gick vi från maskin till maskin och utsatte mig för prövningar. Det visade sig att jag hade muskler som inte använts de senaste årtiondena. Dem satte nu Sasja snurr på.

Lustigt nog var det ärligt talat inte det minsta jobbigt. Okej, sit-upsen på slutet var rätt knäckande, men alla maskinövningarna var nästan behagliga. Det var en maskin för framsidan av benen och en annan för baksidan. En speciell mackapär avsåg att anstränga musklerna runt axlarna.

En timme bände jag och vred på maskiner som i sin tur utsatte muskelgrupper för olika slag av påfrestningar. Sedan skulle jag promenera igen. Makligt tempo, puls kring hundra. En timme vandrade jag utan att riktigt komma någon vart, sedan bastu och dusch och promenad hem – det är ytterligare en halvtimme att gå till gymmet hemifrån mig.

Men kort sagt – det verkar slutsprunget på ett tag nu. Både doktorn och Sasja säger att prioriteten nu måste vara att bli av med allt sittfläsk. Sedan kan jag börja springa igen. Ska blir kul att se om det här funkar. Det var rätt underligt att inte vara dödstrött efter två timmars träning.

Gym. Jag har aldrig gått på ett riktigt gym tidigare för att träna. Jag har nöjt mig med elljusspår och sånt. Men här är det svårt att hitta bra ställen att springa i – det finns definitivt inget elljusspår. Så gym, alltså.

Och jag trodde ju att jag därmed kunde springa som jag brukar. Ranta fram på ett löpband någon timme, och därmed vara nöjd, men icke. För i dag fick jag träffa gymdoktorn. Här måste man bli medicinskt undersökt innan man får börja träna. Och det blev jag.

jag tror aldrig i livet jag har blivit så undersökt – möjligen när jag mönstrade. Men han gick verkligen in för att kontrollera mina vitala data. Han nöp i mig med tänger och tvingade mig att cykla med en mask för ansiktet, han töjde och bände på min arma kropp, och sedan printade han ut fyra sidor tabeller om hur jag mår.

Och jag mår ganska bra. Min sammanlagda ”fitness-level” är ”fair”. Och jag har världens bästa blodtryck och bra vilopuls och i största allmänhet riktigt bra värden. MEN doktorn avslöjade att jag är fet på ett kvinnlig vis! Jag har inte fettet, som riktiga karlar, på magen, utan på låren. Men å andra sidan tyckte doktorn att jag snarast måste gå ner minst femton kilo; helst tjugo. Annars… Doktorn ruskade bekymrat på huvudet, så att jag skulle inse att jag kanske bara har månader kvar att leva om jag inte gör mig av med allt detta fett. I morgon ska jag träffa en instruktör som ska visa mig vägen bort från allt detta fruntimmersaktiga lårfett. Det här är nästan värre än när jag provade ut en kavaj hos en skräddare: ”very sloping shoulders, forward belly”. Nåja. Jag går gärna ner 15–20 kilo, om det inte är för jobbigt.

Än en gång tappade jag farten och slutade träna. Den här gången var min bästa undanflykter en släng av borrelia, tätt följd av en utlandsresa, tätt följd av en massiv förkylning och ett nytt jobb i utlandet. Fakta kvarstår – jag har inte sprungit sedan slutet av september.

Och nu bor jag i Moldavien, mitt i en stad där det är svårt att hitta bra löprundor. Men nu har jag skaffat gymkort till ett flådigt gym. En ny upplevelse. Tjugo löpmaskiner i rad, stora salar med gruppgymnastik, motionscyklar i massor… Jag väger i dag 97 kilo, och det kan jag ju säga till allas tröst, att jag inte är fetast på det där gymmet. Jag trodde jag hade gått fel när jag kom in i herrarnas omklädningsrum, men det var faktiskt inte djurparkens avdelning för valrossar. En herre såg precis ut som monstret Wazowski i Monster’s Inc. fast med två ögon. Jag lovar! Han hade två ögon! Och han var inte grön, men annars såg han precis ut som Mike Wazowski i Monster’s Inc., där han stod och tvekade om han skulle basta eller inte.

jag sprang en timme i ett hemskt lugnt tempo och kände mig ganska nöjd. Löpbandet hade massvis med märkvärdiga finesser – till exempel räknade den distanser i ”varv”. En display visade var på en 400-metersbana man befann sig. Det kändes ganska skönt att hela tiden ha så pass korta delmål – nu är jag klar med ännu ett varv.

På fredag ska jag till farbror doktorn. Gymmen kräver att jag ska ha ett friskintyg från deras egen doktor, och han och en tränare ska bestämma vad jag egentligen borde träna på. Och vad jag borde äta.

Hur det nu än blir – det är skönt att ha kommit igång igen.