Kategori: Uncategorised

Matvej Ganapolskij är en av Rysslands mest kända radioröster, men bor sedan flera år i Ukraina, där han också är född. Ganapolskij har bett mig översätta ett inlägg från hans Facebook-sida.

https://www.facebook.com/100000742473775/posts/5644989538869073/

Ni och vi befinner oss för första gången i ett sådant här krig. Det går rakt igenom oss och vi försöker dra slutsatser utifrån all denna fasa. Det är så här, förstår jag nu, att i varje krig finns det ett ögonblick när kriget – oavsett vad fienden kallar det, ”befrielsen av Donbas”, ”frigörelsen av de rysktalande” etc. – når en punkt där något vidunderligt inträffar och alla ord blir meningslösa och krigets innersta väsen uppdagas. Den punkten har nu nåtts och den kallas Butja och Irpen. Massmord på civilbefolkningen. Nackskott på bakbundna människor. Diken, dit nästan 300 civila människor kastats. ALLA manspersoner mellan 16 och 60 har mördats. Och detta bara efter en första blick på två befriade småstäder som en gång i tiden lugna och fredliga.

Det är då så här att man nu kan dra två slutsatser och ställa en fråga. Den första slutsatsen är att man inte längre kan tala om att ”inte alla ryssar är lika”. Det är klart att de är olika, men kriget har förenat dem, liksom det faktum att de inte kan eller vill stoppa det. Det är bara dumt att analysera orsaker till det här; det är helt enkelt så att det hela ryska samhället, med eller mot sin vilja, deltar i detta krig, mördar, våldtar, bränner. De mödrar som lämnar sina barn till Putin välsignar därmed deras mördande. De propagandister som besjunger mördandet. De människor som slåss om socker och toalettborstar på Ikea – alla är de delaktiga i morden på människorna i Butja och Irpen. Alla resonemang om graden av delaktighet är inte längre aktuella, ty vad spelar det för roll om du har skjutit eller levererat ammunitionen?

Den andra slutsatsen rör myten om att det galna Vilddjuret är omöjligt att få stopp på, och att det är omöjligt att få stopp på kriget just nu. Det är möjligt. Och alla vet hur. Men de som kan är antingen rädda eller ovilliga. Eller så hoppas de kunna lägga all skuld på Putin. Men det är omöjligt. Efter Butja är det omöjligt.

Nu till frågan. Och här riktar jag mig till Väst. Ni bevittnar Ukrainas Srebrenica. Ni bevittnar ett folkmord. Ni bevittnar Auschwitz, ehuru utan taggtråd och gaskamrar. Vad behöver ni mer för att stoppa Vilddjuret? Inte Putin, utan just Vilddjuret. Det monster som inte bara utplånar Ukraina, utan alla de värderingar som er värld, ert välstånd, vilar på. Är ni säkra på att om ni stänger luftrummet över Ukraina så trycker Vilddjuret på den röda knappen? Och om ni låter bli att stänga luftrummet, så låter det bli? Vem har sagt att det inte kommer att trycka på knappen ändå? Och är det här inte ändå det Vilddjur som det talas om i era trosskrifter? Även om det har ett namn och ett efternamn och ett helt land till sitt förfogande?

Låt gå. Ni samtycker med ert tigande till massmordet på civila ukrainare av rädsla för den röda knappen. Men då frågar jag er hur långt ska det gå? Vid vilket antal lik? Efter Butja och Irpen kan ni kanske säga att, nå, om Putin dödar 80 procent av Ukrainas folk, då stänger vi luftrummet. Eller 90 procent. Eller när ingen annan än Zelenskyj är vid liv längre, då stänger vi luftrummet. ”När hela Ukrainas folk är flyktingar i Europa, då stänger vi luftrummet” . Nej, just så säger ni ju inte. Det är ju absurt. Ni säger inte så, eftersom ni är kloka, men det är ju val snart och risken för att priset på korv och surkål ökar med 1 euro är värre än hotet om ett tredje världskrig. Ett krig som redan är i full gång, och redan sprider sig till era territorier. Och ni vet att det redan pågår. Och det är det hemskaste kriget i historien, för Hitler hade åtminstone en idé med sitt krig. Putin har ingen idé. Han vill bara ha ett krig för att utplåna allt mänskligt, ungefär som i Världarnas krig av H.G. Wells. Vi känner till historierna från science-fictionböckerna. Utomjordingar som anfaller Jorden. Ibland vill de ha vatten; ibland söker de ett nytt hem sedan deras egen planet utplånats. Men Putin har inget mål med kriget. Det är, förmodligen, något helt nytt i krigens världshistoria. Om han tillåts erövra nya territorier kommer de att förvandlas till det som är Ryska federationen i dag: ett förött land där våld, fattigdom och förfall härskar. Precis så har det gått med de territorier som han erövrat.

Jag tror att problem inte ens ligger i huruvida luftrummet stängs eller inte. Problemet är att vi nu inte har någon Churchill eller Reagan, utan bara Scholtz och Macron. Ja, visst finns Johnson och Duda och Biden, men de bestämmer inte allt. Och även de är rädda för att gå i krig, och hoppas att allt ska gå över och alla bli vänner till slut.

Men här är det inget som går över, säger Putin. Här har ni Butja, här har ni Irpen. Här har ni mitt folk, som jag aldrig behövt ge order om att mörda kvinnor och barn. Så har jag uppfostrat mitt folk under tjugo år. Och så ljuger vi om det är ukrainarna själva som har gjort det.

För många år sedan har världen förstånd att sätta stopp för Vilddjuret. Vi tog Berlin och därefter hölls en krigsförbrytartribunal.

Så vad behöver Putin göra för att världen ska bestämma sig för att stoppa honom.

Kommer det ens att finns en värld som kan stoppa Vilddjuret?

Den enda lösningen på den situation vi ser i Europa just nu är att Ryssland fullständigt och grundligt besegras. Det enda som kan skapa en långsiktig fred är att det ryska ledarskiktet kapitulerar villkorslöst och att landet under en lång period ställs under internationellt förmyndarskap. Ryssland har systematiskt utsatts för en inhemsk terror i över hundra år av beväpnade och kriminella gäng. Det finns inga institutioner i Ryssland som kan bära upp ett fredstida Ryssland. Hela landet har sedan senhösten 1917 styrts genom två principer: våldets och lögnens. Ibland har våldet dominerat; just nu ligger tyngdpunkten på lögnen. Det här måste brytas.

För att bryta lögnens och våldets makt i Ryssland måste landet under lång tid förvaltas av det internationella samfundet. Ett starkt fokus måste därvid läggas på en fungerande ordningsmakt. En internationell poliskår, under FN-flagg, bemannad av personal, helst från länder utanför EU/Nato.

Rysslands naturresurser tillhör det ryska folket. Här tänker jag mig att de existerande oligopolen inom till exempel olje- och glasindustrin ska läggas under internationell förvaltning och finansiera den Marshallplan som behövs för framförallt Ukrainas återuppbyggnad, men även Rysslands.

Jag tror att det är viktigt att Ryssland får ett fungerande och bärkraftigt lokalt självstyre. Den internationella administrationen av Ryssland ska inte innebära en upplösning av den ryska federationen, men ett långtgående lokalt och regionalt självstyre, där centralmakten – under övergångsperioden under internationell förvaltning – måste garantera att mänskliga rättigheter bevaras och att lokala eliter och småpåvar inte tillåts skapa furstendömen av det slag som vi ser i Tjetjenien under Putin.

Jag är också helt övertygad om att män ska uteslutas från beslutsfattande i Ryssland. Hela det ryska kriget mot Ukraina drivs av ett slags emotionell dimension av den typ som odlas i fängelser och kaserner. Internationella företag som Ikea med verksamhet i Ryssland har noterat att män som regel är oförmögna att vara chefer, och har i huvudsak anställt kvinnor på beslutsfattande positioner.

Kriget och makten i Ryssland är en exponent av en speciell form av toxisk maskulinitet. I fängelse och kaserner utformas ett mansideal som bygger på lojalitet och underkastelse. Detta är Rysslands nationalideologi under Putin, ofta formulerad enligt begreppet ”ponjatija”, ”det införstådda”, från den romantiska ”tjuvheder” som odlas i landet. Makt i Ryssland är en fråga om överenskommelser mellan mäktiga män. Ingen som står utanför de mäktigas överenskommelser har några rättigheter. Endast genom våld eller lögn kan en medborgare få ett inflytande.

Det finns inget i det rådande samhällsskicket i Ryssland som kan användas för att bygga upp landet igen. Inget utom kvinnorna, som i stort sett stått utanför det här systemet och som i rysk historia alltid representerat pragmatisk styrka och långsiktigt arbete. Självklart finns det kvinnor som både nu och i historien representerat våldet och lögnen, men det är ändå bland kvinnorna som Ryssland kan byggas upp.

Butja, eller Bucha som det skrivs med engelsk norm, var ett litet Enköping nordväst om Kiev. Ett ganska välmående pendlarsamhälle. I dag är staden symbolen för rysk militärs systematiska, metodiska och grundliga våld. Staden hölls under ungefär en månad av rysk trupp och vi har nu alla sett (eller snarare försökt uthärda) bilderna från den stad som ukrainska armén befriat. Bakbundna, civilklädda människor ligger mördade utanför husen. Husen är plundrade på värdesaker; det rapporteras om basarer i Belarus där soldater säljer krigsbyte för pengar. Den flyende ryska armén har inte ens försökt dölja morden. Snarare tvärtom. Våldet visas upp; terrorn ska demonstreras.

Det är lätt att vilja använda ordet ”meningslöst” i samband med det våld vi ser, men för våldsverkarna är våldet är inte meningslöst alls. Det är fyllt av mening och djup; det är en urgammal tradition hos en angripare och syftar dels till att sprida skräck och dels till att skapa gemenskap. Morden, tortyren, våldtäkterna, plundringen, vandaliseringen – allt är meningsfullt och genomtänkt. Varje soldat måste övertygas om sin egen makt och motståndarens avsaknad av mänskligt värde. Det är våldtäkterna och vandaliseringen som gör hårda och disciplinerade soldater av hopfösta, illa utbildade och livrädda unga pojkar från den ryska landsbygden.

Mekanismerna för det här finns nog i alla mänskliga sammanhang: en ny medlem i en grupp måste visa sig värdig att ingå i gemenskapen. Det är lätt att associera till kriminella gäng, där olika former av brott är ett inträdesprov, ett slags rite de passage. I de ryska väpnade styrkorna finns en gammal tradition av brutal pennalism, dedovsjtjina, där äldre rekryter ska uppfostra nyinryckta. Helst med olika former av förnedring. De nyinryckta är inget annat än ”spöken”, duchi, tills de initierats, klarat sina prov, uthärdat förnedringen – eller själv förnedrat.

Systemet har paralleller i den ryska fängelsemiljön, där fångarna själva ansvarar för att upprätta kontrollfunktioner enligt en noggrant utformad hierarki. Lyd eller krossas.

Ingen behöver utföra några order om att civilbefolkningen ska terroriseras. Våldet är på plats redan innan det är utfört. De soldater som marscherade in i Butja visste att de är angripare; de visste att de utför ett övergrepp; de visste att de måste ta makten. Och makt är våld. Soldaterna måste göras omänskliga för att kunna utöva makt och för att kunna blunda för sitt eget våld. Alltså: mörda, våldta, stjäl. Det är ändå inte människor vi talar om; och du, soldat, är inte heller en människa, du är en hjälte. Hjältar ber inte om lov.

Ingen tvingade de ryska soldaterna i Butja att begå mord och våldtäkter; det var helt enkelt en självklarhet när de marscherade in. ”Det här är vårt nu: Vi äger er”. Varje enskild soldat måste delta i våldet; måste visa sig delaktig; måste bli en av oss. Det är fullständigt nödvändigt att alla deltar. En soldat som inte klarar att stjäla och våldta blir till ett hot mot de egna.

Så blir våldet meningsfullt. Så blir kriget befrielse. Soldaten befriar sig från mänsklighet; befriar sig från ansvar. Butja är inte en bild av meningslös förstörelse, utan av genomtänkt, metodiskt och avsiktligt våld. Varenda detalj är en del av ett gammalt system för kontroll av människor. Morden på civila, de systematiska våldtäkterna, de nedskitna sofforna. Även bajs blir en del av krigföringen, intressant nog skildrad redan hos Tolstoj i Hadzji-Murat. Fienden ska inte bara dödas och nedkämpas; förnedringen är minst lika viktig. I Butja har soldaterna demonstrativt skitit i soffor och sängar; hos Tolstoj har soldaterna skitit i tjetjenernas brunnar.

Och inte är det här något unikt för rysk militär. Det går nog att hitta rätt många exempel där svensk eller amerikansk – eller för den delen ukrainsk – militär agerat enligt ungefär samma logik.

Det hemska är att det så tydligt syns att själva det ryska samhället nu mobiliseras enligt den våldsamma delaktighetens princip. Den numera fullt ohöljda totalitarismen i Ryssland kräver medborgarnas delaktighet i lögnen. Det går inte längre att försöka tiga sig igenom propagandan; man måste nu hylla våldet och lögnen, delta i våldet och lögnen, enas i våldet och lögnen.

Det ryska bandet ShortParis har en video som beskriver mekanismerna för den här pennalismen.

I januari 2000, för tjugotvå år sedan, skrev Sveriges generalkonsul i S:t Petersburg, Sture Stiernlöf, en rapport om sina intryck av fyra års förhandlingar med stadens viceborgmästare Vladimir Putin.

Då hade Putin just blivit tillförordnad som Rysslands president av den avgående Jeltsin. Stiernlöf hade mött Putin många gånger, och, skriver han i rapporten, även haft honom som gäst på generalkonsulatet.

Jag läste rapporten när jag arbetade vid UD för några år sedan och konstaterade att Sveriges beslutsfattare redan från allra första början visste allt det som vi i dag vet om Vladimir Putin. Nyligen begärde jag att få tillgång till rapporten, som är offentlig handling. Begäran godkändes, men med vissa avsnitt hemligstämplade.

Det talas ibland om att ”ryssarna borde satt stopp för Putin” tidigare. Jag undrar om inte även svenskarna (och andra) borde agerat lite mindre välvilligt mot den nya ryska ledaren. Och tydligen finns det ännu en tradition av att vilja skydda Putin från otrevliga omdömen. Som framgår av det utlämnade dokumentet är den enda egenskap hos Putin UD tordats låta bli att censurera – är hans fasta handslag och vältränade fysik.

Det har gått en månad sedan Ryssland angrepp Ukraina. Jag väntade mig inget angrepp, eftersom jag var övertygad om att ryska militärer själva skulle fatta att ett angrepp mot Ukraina skulle vara besvärligt. Ukraina har i åtta år framgångsrikt stått emot ett ständigt militärt angrepp från Ryssland. De har utvecklat metoder för försvar, de har utvecklat en effektiv apparat för att evakuera skadade, de har utvecklat en avancerad krigskirurgi. Någon vecka före attacken sa jag i TV att jag inte var säker på att det självklart var Ukraina som var den svagare parten i en konflikt mot Ryssland.

Jag hade fel om angreppet. Jag tror fortfarande att själva militärerna i Ryssland mycket väl fattade att kriget skulle bli svårt, men rysk militär står – precis som i Sverige – under politisk kontroll och de ryska politikerna, som försvarsministern Sjojgu och president Putin och deras kretsar, är helt okunniga i militära frågor. Kanske bländades de av sin egen propaganda?

Nu är det krig. Ett krig Ryssland förlorar på alla fronter, utom vad gäller volymen på förstörelse. Rysk militär försöker inte längre ens ta territorium eller ta kontrollen över strategiska punkter. Nu skjuter man bara sönder. Grundligt läggs Tjernihiv, Sumy, Mariupol och Charkiv i grus, tusentals döda, miljontals flyktingar. Det är ett krig för förstörelse. Jag undrar om vi inte kan kalla det ett utrotningskrig. Putin kan inte vinna det här, men han kan förstöra och förstöra och förstöra, döda och döda och döda. Det är också ett slags seger. Ukrainas motstånd är enastående, men Rysslands kapacitet till förstörelse är så mycket större.

Ukrainas motstånd ger hopp, men det är fel att inbilla sig att Ukraina ska kunna trycka tillbaka den ryska förstörelsemaskinen ut ur landet. Ryssland har resurser nog att hålla sig kvar på de områden som skövlats och har inget behov av att försöka skona civilbefolkning, infrastruktur eller naturen. Bara att skjuta på. Kriget kommer inte att ta slut förrän Putin hänger upp och ner utanför en bensinmack eller något liknande. Och det finns inget som talar för att det kommer att hända.

Ryssland har i årtionden drivit en intensiv propaganda mot sitt eget folk och inskärpt ett budskap om att de är maktlösa, att allt är meningslöst och att ingenting någonsin kan förändras. Endast Putin förstår vad som ska göras och kan agera. Sitt hemma och var tyst. Varje protest har mötts med skoningslöst våld. Människor har svarat med allt större tystnad; isolerat sig, begränsat sig, dragit sig undan. Man har gjort allt för att slippa våldet, sökt sig till allt mindre rum där man slipper vara rädd. Till ett rum där man tror sig ha kontrollen. Ryssarna vet vad som pågår, men väljer sin egen överlevnad framför solidariteten. Det är ett medvetet val. De är inte oinformerade.

En av Rysslands mest kända journalister, Aleksej Venediktov, tills nyligen chefredaktör för radiokanalen Echo Moskvy, beskrev stämningen i den innersta kretsen som ”uppspelt”. De stödjer Putin helt, och uppfattar kriget som något spännande och fränt. Venediktov har under många år haft mycket nära kontakter med Putin och den innersta kretsen, och har ganska framgångsrikt försökt balansera. Venediktov säger nu att Rysslands utveckling till en totalitär stat fullbordats. Var och en som inte uttalar stöd för kriget kommer att sökas upp och krossas.

Ett sönderskrämt folk som nu mobiliserar sina överlevnadsstrategier och en upprymd elit som känner att ”nu är det slutsnackat; nu ska de minsann få veta att vi finns!” Inget talar för vare sig folklig resning eller palatskupp i Ryssland. Ryssland faller snabbt ner i mörker. Putin har inga problem med att bedriva förstörelsekrig mot sitt eget land och folk.

Det enda hopp vi överhuvudtaget kan se är motståndet. Ett motstånd som kanske inte kan bryta ryggen på våldet, men som ändå visar att våldet inte är enväldigt. Ukraina gör motstånd. Det finns även motstånd i Ryssland, bland vanligt folk, bildade människor. Och motståndet är möjligt. Vi kanske inte kan knäcka våldet, men vi kan förbli människor och medborgare, och säga ”nej, vi accepterar inte våldet”.

Ukraina trotsar Rysslands våld. De – kanske allt för få – ryssar som protesterar trotsar Putins repression. Trotset är vårt enda hopp, och Ukraina visar att trots är möjligt.

En sak som Putins krig mot Ukraina ändå måste ha utplånat vid det här laget är myten om det delade Ukraina: att landet i grunden är splittrat mellan ukrainsktalande och rysktalande. För åtta år sedan reste jag i de östra delarna av Ukraina och mötte de rysktalande. Deltog i offentliga möten, gav intervjuer, hade stimmiga samtal till sent på kvällarna. Med rysktalande. Jag hade kontakt med dem som stött Majdan och dem som var mot. Jag lärde mig aldrig någon vidare ukrainska, men jag tog mig runt utan problem. Det var tydligt att språket i städerna var ryska, men på landsbygden – ukrainska.

Putins krig har nästan uteslutande drabbat de östra, rysktalande delarna av Ukraina. Det är deras hus som beskjuts, deras skolor och fabriker som läggs i ruiner. I de städer som tagits av de ryska trupperna samlas demonstrationer mot ockupanterna. Det är rysktalande ukrainare som klättrar upp med ukrainska flaggor på ryska pansarfordon.

Rysk propaganda har kört storyn i åtta år: extremnationalisterna i västra Ukraina, anhängare till nazikollaboratörer och mördare, håller de rysktalande som gisslan. Och kanske har det här varit framgångsrikt på vissa sätt: man har ofta i medierna kunnat läsa om splittringen mellan rysktalande och ukrainsktalande. Det har varit en bekväm och övertygande förklaringsmodell som känns rimlig och som kan ritas in på en karta.

Kanske har de rädda männen i Kreml själva trott på det här. Visst har det funnits ett starkare politiskt stöd i västra Ukraina för de nationalistiska partierna, och visst har östra Ukraina ofta givit stöd till partier med mer eller mindre Rysslandsvänlig profil. Och visst har många, kanske framförallt i västra Ukraina, gärna uttryckt tankar om att de i östra Ukraina inte är riktiga ukrainare. Ingen tror så längre. Dnipro och Odessa är nu riktiga ukrainska städer, oavsett vilket språk som talas på stan.

Det är ryska språket som dominerar bland soldaterna som nu envist håller stånd mot fienden. Alla de här städerna som vi läser om just nu: Charkiv, Tjernihiv, Sumy, Mykolaiv, Mariupol… alla dessa är närmast totalt ryskspråkiga och befinner sig under en total terror från rysk trupp. Det är ryskspråkiga städer som Zaporizjzja, Dnipro och Odessa som står på tur och som nu förbereder sig för motstånd.

Om Putin någonsin trodde att rysk identitet automatiskt innebar blind lojalitet gentemot Kreml, då var han dåligt informerad. Han hade fel i Ukraina och han har fel vad gäller Ryssland. Ukrainaryssarna gör motstånd mot Putins redan hårt tilltufsade, men väldiga, armé. Ryssarna i Ryssland börjar långsamt, långsamt hitta fram till en protest mot kriget, mot Kreml, mot Putin.

En ung rysk journalist som för några år sedan deltog i en kurs med Linnéuniversitetet/Fojo har laddat sina informationskrigföringskanoner med följande text. Jag anger inga namn eller källor, utan delar endast nedanstående som en illustration av hur kriget mot Ukraina motiveras för en rysk publik. Journalisten i fråga arbetar inte på någon inflytelserik tidning och har publicerat det här på sitt eget instagramkonto, bland bilder på behagliga utlandsresor.

Texten är ganska lång, men är nästan en katalog över de senaste årens desinformation från Kreml.

”

I samband med de senaste händelserna vill jag skriva ett stort inlägg om min syn på världshändelserna. Först vill jag ha sagt att jag inte har för avsikt att uttrycka medlidande för någon eller något liknande. Nu är inte en tid för känslor och min utgångspunkt är Ryssland och de ryska ländernas intressen (man kan gilla det eller inte, men från ett geopolitiskt perspektiv är Ukraina – ryskt land). Jag vill också ha sagt omedelbart: om inte Ryssland finns, så finns inte Ukraina. Just nu är denna situation mer global än några hundra tusens eller miljoner människors liv. Och jag ber er ta en fundering på vems eller vilkas intressen ni spelar i händerna när ni stöder olika flashmobs av typen ”nej till kriget”, ”jag vill ha fred” eller, som jag skulle säga ”Fred åt världen, krig är fittigt”.

Inget av det här har uppstått plötsligt från ingenting. Vid 2020 inträdde den postkapitalistiska epoken och den sista etappen av världsekonomins kris inleddes, under pandemins täckmantel. De transnationella storföretagen och vissa överstatliga strukturer har utnyttjat den här situationen för att erövra ekonomiska territorier och sprida idéer kring globalisering och transhumanism (motsatsen till humanism). Det här innebär inte bara att människorna läggs under deras kontroll; även stater hamnar under deras herravälde. Ett exempel är den allmänna vaccinationen och certifieringen av alla människor, upprättandet av en enhetlig bas för certifiering av vaccinering, globala centrum etc. Historien visar oss att alla ekonomiska världskriser fullbordas av världskrig. Krigets idé är att förinta och underordna ett land. Andra länder överlever och kan utnyttja förlorarens resurser. Så har länder och imperier försvunnit. För Ryssland har det här alltid varit en fråga om själva existensen i alla avseenden.

Jag anser att vi befinner oss i den första fasen av tredje världskriget. I detta krig kommer inte stat att stå mot stat, utan kriget kommer att föras mellan tre parter: de transnationella storföretagen, de överstatliga strukturerna och staterna (de två första kommer att föra osynliga krig; WHO kommer i tysthet fortsätta sina projekt). Kriget kommer att föras på alla fronter: med väpnad strid, ideologi, kultur (förbud mot Tjajkovskij i Grekland, dirigenten Gergiev avskedad i München osv), etniska angrepp (angrepp på ryskspråkiga skolor över hela det postsovjetiska området, vägran att servera ryssar på restauranger, ryska studenter avskils från undervisningen på universitet osv), cyberattacker (statliga sajter tas ner och folk uppmanas till demonstrationer), informationskrigföring (attacker mot inhemska traditioner, likställning med fascismen, jämförelser mellan Putin och Hitler, vilket innebär att ryska folket likställs med nazisterna som vi besegrade, försök att få ryssar att känna skam över sitt land och folk, hjärntvätt av unga för att skapa oro i landet och bryta all motståndsvilja), och mycket annat.

Det vara bara en tidsfråga innan en militär konflikt med Ukraina skulle bryta ut. Jag anser att Putin fattade sitt beslut efter noggrant övervägande. Han är inte känslosam eller impulsiv. Han är en utmärkt politiker och en av världsarenans starkaste politiker. För att fatta ett sånt här beslut krävs goda skäl. Och jag anser att den information vi fått om Västs planer för vårt land tvingat Putin att fatta ett beslut om ett väpnat angrepp.

Beslutet fattades inte för en månad sedan eller ens för två. En sådan här operation kräver noggranna militära förberedelser. Med hänvisning med det ovan anförda, och till de ukrainska maktägandes beteende (de var måttligt intresserade av förhandlingarna i Gomel), så anser jag att varje slag av eftergifter från Ryska federationens sida vore ett principiellt misstag. Tre försökt till förhandlingar har redan misslyckats och det finns ingen anledning att se på situationen med rosafärgade glasögon och försöka hoppas på samarbete med Väst. De är inte våra partners och kommer aldrig att bli. Anglosaxarna har sedan länge utsett Ryssland som sin huvudfiende. Nu måste även Ryssland erkänna denna fiendeskap öppet. I krigstid kan man endast förhandla med fienden om hans villkor för att kapitulera. Det är en gammal princip. I krigstid måste diplomatin förändras i grunden.

Utifrån den geografiska spridningen på sanktionerna mot Ryssland kan motståndaren/fienden identifieras, Det är anglosaxarna (USA, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Kanada), hela EU, Taiwan och Japan. Turkiet står vid sidan och avvaktar ett lämpligt tillfälle. Våra allierade är Kina (som alla förstår har inte Kina anslutit sig till oss av stor kärlek till oss). Burma, Brasilien och Indien har deklarerat sig som neutrala. Då kriget mot Väst i Ukraina är ett krig där bara en av parterna kommer att överleva måste vi gå hela vägen.

Putin måste omedelbart jaga alla dessa västälskande liberaler och deras hejdukar åt helvete. Utrensningarna måste göras inom alla områden, inklusive mediesektorn. Inrikespolitikens socio-ekonomiska inställning måste ändras. En ideologi måste införas.

CSTO-länderna måste ställas inför ett principiellt faktum om sina åtaganden som allierade; framförallt gäller detta turkiska Azerbajdzjan. Hela CSTO måste stödja Ryssland. Gör de inte det måste svaret bli beslutsamt. EU måste utsättas för kännbara sanktioner. Inga leveranser av gas, olja, vete osv. All egendom [som hör till EU] i Ryssland måste konfiskeras.

Oavsett utgången i operationen i Ukraina så kommer det inte att ändra synen på Ryssland. I händelse av seger kommer den ryska världen att bli en faktor att räkna med; förlorar vi kommer vi att förvandlas till en analog till Ukraina, helt under utländskt kontroll (se bara på vad som hände med Ukraina 1991. Då hade Ukraina en BNP större än Tysklands; se på de arma staterna på Balkan där man nu utbildar terrorister; se på Libyen och Irak.

Vi bör stödja, ja, rentav driva på, en återförening av Taiwan med Kina. Det skulle försvaga Väst teknologiskt.

Jag vill tillägga att Ryssland måste träda ut ur Europarådet, WTO, WHO etc.

Jag räknar med att Väst, efter EU, kommer att försöka koppla Japan till konflikten (minns hur flera miljoner av våra trupper under Stora fosterländska kriget skyddade gränserna mot Japan).

Vad gäller själva Ukraina. Redan 2014 uttryckte Västs underrättelsetjänster att de, innan de kunde angripa Ryssland, måste arbeta för att göra Ukraina maximalt Rysslandsfientligt, och sände enorma mängder pengar för att förinta ryska skolor, fördärva kulturidentiteten och tillsätta maximalt kontrollerbara presidenter etc. Jag räknar med att Ukraina kommer att delas upp i tre delar och att det här kommer att ha skett redan innan 2023. Huvuddelen går till Ryska federationen, någon del går till Polen (utifrån det faktum att EU röstat för sanktioner), dvs EU som därmed automatiskt blir en part i kriget. Men jag tror inte att Ukraina stannar i EU särskilt länge. Någon del av Ukraina kan förbli självständig, men bara under förutsättning att landet blir pro-ryskt.

Vad gäller världsekonomin, så är Västs aktioner mot Rysslands Centralbank i varningssignal. Väst respekterar inte längre privat egendom, och USA är inte längre världshegemon (Indien, Förenade arabemiraten, Brasilien och Argentina stödde inte USA). Mot slutet av året kommer vi, tror jag, att se en försvagad dollar. Världseliten kommer att söka efter andra sätt att säkra sina förmögenheter och försöka diversifiera sitt kapital. Och eliterna vänder sig allt mer mot Kina. Vissa förstår vart det lutar i händelse av en konflikt om Taiwan.

EU:s ekonomi kommer att angripas nästan omedelbart efter det att sanktionerna införs. Man skulle kunna säga att Väst sätter EU i skottlinjen som en sköld. Den rådande ekonomiska krisen fördjupas av de förlorade kontakterna med den ryska marknaden. Hela EU:s ekonomi kommer att luta sig mot Frankrike och Tyskland, vilket väcker missnöjet och leder till krav på utträde ur unionen. Kort sagt: nu har huggsexan om territorier och egendom i världen inletts.

Jag vill försöka beskriva Kremls ambitioner och visioner inom säkerhetspolitiken, men jag är rädd för att det blir lite tråkigt och krångligt. Brace yourselves. Vi måste börja med att reda ut koncepten.

Här finns ett par grundläggande termer som används på ett sätt som verkar konstigt för alla utanför säkerhetspolitiken: realism och liberalism. Vi bör börja med att glömma allt vi tror att orden betyder. ”Realism” betyder inte jordnära och handfast, och ”liberalism” har inget med folkpartiet att göra. De två begreppen är grundläggande i uppfattningarna om hur stater interagerar. Realism innebär att en stat aldrig kan ha annat än egoistiska ambitioner. Två stater kan aldrig ha en annan relation än konkurrens. Denna konkurrens sker genom styrka. Militär, ekonomisk, politisk… Liberalism innebär att man accepterar att stater kan samarbeta kring gemensamma intressen. Samarbetet grundas på en övertygelse om att staterna gynnas av att lägga ihop sina insatser.

Realismen dominerade i det säkerhetspolitiska tänkandet långt fram i 1900-talet, och det är lätt att konstatera att Kreml bygger sin säkerhetspolitik på just realism. Och nu påminner jag om att realism i det här fallet inte har något att göra med sund verklighet och praktisk hantering.

Nästa koncept i säkerhetspolitiken är ”referent subject”. Vems säkerhet ska säkerhetspolitiken skydda? Här är det realistiska säkerhetskonceptet starkt kopplat till staten och dess institutioner. Tänk schack. Spelet går ut på att skydda kungen. När spelare inte längre kan skydda kungen är spelet över. I det liberala säkerhetskonceptet finns en stark övertygelse om att det är medborgaren som är ”referent subject”.                                                                                                                                                                                                                                                                

Hela FN-systemet bygger på ett liberalt säkerhetskoncept. FN-stadgan utgår från den enskildes rätt till frihet och alla staters vilja att samarbeta om att bevara freden. FN-stadgan fastställer uttryckligen att alla stater, stora och små, har lika och suveräna rättigheter.

Alltså, FN är utformat efter ett liberalt säkerhetskoncept. FN har en uttalad funktion för att arbeta för social jämställdhet och människovärde. Världsorganisationen är inte uteslutande en klubb där statsmän sitter på rad och skriver på konvolut om att alla krig är slut. Barns rättigheter, miljöskydd, genusfrågor – allt ryms inom FN:s säkerhetskoncept.

Det här betyder inte att alla medlemsstater ansluter sig till ett liberalt säkerhetskoncept. Sovjet/Ryssland gjorde/gör det inte. Sovjetunionen var den enda av segrarmakterna som expanderade sitt territorium efter segern i andra världskriget. Kreml identifierade mycket snabbt FN som ett instrument för imperialism.

Vi börjar närma oss nutiden nu. Tack för att du fortsätter läsa.

Kreml beskriver efterkrigstiden ungefär så här: Efter andra världskriget uppstod ett system av två poler som balanserade varandra: ett västblock och ett östblock. De båda upprätthöll en sund konkurrens och systemet gav under årtionden fred åt världen. Genom Västs ursinniga aggression med ohederliga medel – framförallt genom informationsattacker mot Östblockets civilbefolkning – sattes balansen ur spel. Östblocket föll. Väst befann sig på vägen mot global hegemoni – territoriell, ekonomisk och ideologisk. Traditionella värderingar hotades – familj, anständighet, gemenskap – och ersattes av konsumism, HBTQ och girighet. Men Ryssland har kunnat samla sig till motstånd. Därmed har landet blivit måltavla för Västs aggression. Ryssland kämpar mot den globala monopolismen och arbetar för en multipolär värld.

Kriget mot Ukraina är ett krig mot Västs globala hegemoni; ett krig för mångfald och anständighet.

Det här är inte något citat från ett policydokument, men det är sammanfattningen av tjugo års säkerhetspolitiska doktriner och uttalanden från Kreml. Det viktiga är föreställningen om att en säkerhetsordning med två poler ersatts av ett säkerhetsmonopol, och att Ryssland kämpar för en multipolär ordning.

Det här låter ju rätt attraktivt. Monopol är inte bra. Att ett imperialistiskt block skulle ha världsherravälde låter ju inte heller bra. Och då är det ju lätt att tycka att ett slags multipolär ordning är önskvärt.

Den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti publicerade på morgonen den 26 februari – förmodligen av misstag – en artikel om den världsordning som nu uppstått när Ukraina besegrats och återförenats med Ryssland. Artikeln plockades snabbt ner, men, som bekant, inget försvinner från Internet. Artikeln finns arkiverad och kan läsas här. Ett citat.

Den multipolära världen har slutligen blivit en realitet. [Västs] operation i Ukraina har inte kunnat ena någon utom Väst mot Ryssland. Resten av världen ser och förstår alldeles utmärkt att detta är en konflikt mellan Ryssland och Väst; ett svar på atlantisternas geopolitiska expansion; Rysslands återkomst till sitt historiska territorium och sin plats i världen.

Kina och Indien, Latinamerika, Afrika, den islamska världen och Sydostasiet – ingen anser längre att Väst leder världsordningen och än mindre – kan diktera spelreglerna. Ryssland har inte bara utmanat Väst; Ryssland har bevisat att epoken av Västs globala herravälde sist och slutligen har upphört. Den nya världen kommer att byggas av alla civilisationer och maktcentrum, inklusive Väst (oavsett om det är enat eller inte) – men inte på Västs villkor och enligt Västs regler.

Artikeln plockades som sagt ganska snabbt bort, men den hann publiceras lite här och där i de ryska statsmedierna, bland annat i den ryska nyhetsbyrån Sputniks kanaler. Och den avslöjar just den här visionen med en ”multipolär” värld.

Som sagt, det kan låta lockande, men det är fortfarande i strid mot FN-systemet. Visionen om det multipolära systemet är en vision av 1800-talets stormaktskonferenser, där kejsare och potentater möttes lite då och då och drog streck på världskartorna. ”Du får lite Centralasien om jag får lite Afrika!”

Rysslands retorik kring hotet från Västs världsherravälde kan låta attraktivt för var och en som är emot imperialism och kolonialism, men Putin har ingenting emot den amerikanska, till exempel, imperialismen. Han är för imperialism, men vill vara med och dela upp världen i intressesfärer. Putin vill skapa en världsordning där stormaktsledarna samlas som gängledare och bestämmer vilka gathörn som hör till vilket gäng.

Putins historieskrivning om två poler som blev ett monopol och ett Ryssland som kämpar för många poler är ett system som i grunden är imperialistiskt, baserat på en dröm om abstrakt ”rysk storhet”. Han är beredd att låta människor dö och svälta för att den ryska dubbelörnen ska få resas över ruinerna. FN-systemet, med alla sina brister, ett i grunden anti-imperialistiskt system som utgår från oss människor, vårt välstånd och trygghet, vår frihet och vår förmåga att samarbeta.