Kategori: Träningsbloggen

Rundan i dag gav min bästa kilometertid sen nystarten i januari: 6,38. Jag märkte redan långt tidigare, att jag ofta springer snabbare på lite längre distanser. I alla fall var det en ganska behaglig runda: jag kunde springa som jag ville. Ungefär halvvägs hade jag lite ont i höger vad, men det gick över ganska snabbt. Och till och med det helt obanade stället i slutet, där jag springer hundra meter över en nyplöjd åker, kändes okej. Det är skönt när allt funkar.

I dag hittade jag rätt: min runda på sju och en halv kilometer betades av på 52,29. Jag sprang rundan åt ”fel” håll, eftersom jag ju ville hitta rätt. Nu vet jag hur jag ska springa rätt i framtiden. En fördel annars när jag sprang åt det här hållet är att jag har postlådan i slutet av rundan, och kunde passa på att hämta tidningen.
Rätta vägen visade sig innebära ungefär hundra meter av ingen som helst stig. Jag måste springa över ett nyplöjt fält. Det kommer att bli spännande när det regnar. Men annars tycker jag det är trevligare att springa lite längre – 7,5 i stället för knappt fem. Kilometertiden blir ungefär den samma, och inte är jag mycket tröttare heller.

Jag har märkt att det ofta är svårt att få träningen att fungera på sommaren. Man har för mycket annat för sig, och här i stugan finns inget självklart löpspår inpå knutarna. Att bara springa runt i skogen bland stockar och rötter verkar jobbigt.
Men nyss spanade jag upp en lämlig tur: drygt 7 kilometer lång, och i dag lyckades jag övertyga mig själv om att det inte fanns några bra undanflykter kvar: ut i spåret. Och allt gick fintfint: ut mot 288:an, till vänster vid Börstils kyrka, ett litet avsnitt på 76:an och så in vid avtagsvägen mot Assjö. Blandat underlag, blandad terräng. Sista avsnittet, från Assjö och till stugan, gick på skogsvägar, och där kom jag vilse.
Jag irrade bland slåtterängar och hyggen tills jag hittade fram: och då var jag nästan framme vid stora vägen och hade en två kilometer kvar.
I vilket fall som helst var det ett riktigt trevlig löppass, men ganska långt. Nästan en och en halv timme: 1.23.36. Säkert nyttigt, men jag ska försöka se hur jag egentligen ska springa till nästa gång.

Det är ganska mycket trevligare att springa när det är barmark och plusgrader. Det är inte alls lika svårt att känna sig motiverad att ge sig ut. Men det är ändå intressant att konstatera att jag har svårt att få upp farten. Mina tider är sämre än de var i mars, när jag ändå var tvungen att pulsa, mer eller mindre, i ganska djup snö. I dag – 31.26.

Det är ändå ganska skönt att springa när det är svalt som nu. Det regnar inte, men marken är lite fuktig, spåret känns spänstigt. Det är också skönt att inte ha på sig alla tröjor och overaller som när jag sprang i vintras. Det går snabbt att komma ut, och gruv-perioden blir ganska kort. 31.07 är den bästa tiden sen jag började om igen. Det går bra.

I morse regnade det och jag tänkte att – skönt, då slipper jag springa. Men sen tänkte jag – så mycket regnar det inte, och mina favoritsommarbyxor har blivit för trånga. Så jag sprang, och det hade dessutom till och med hunnit sluta regna. Det var riktigt skönt – svalt väder, mulet, och ett mjukt spår.

Jag har under några dagar kånkat flyttkartonger och soffor, och det får man kanske räkna som styrketräning, annars är det som alltid – det är svårt att få tid för träningen om sommaren.

Uppenbarligen finns det en lagbundenhet i det faktum att man omedelbart får väldiga blåsor på fötterna när man börjar springa efter ett längre uppehåll. Tjatigt. Likväl blev tiden bättre än i går: 32.54. Rätt måttligt fort på en halvmil.

Det är roligt att springa i skogen. Det mjuka underlaget och doften av skog gör att det känns behagligt.

Och medan man ränner omkring i skogen snurrar tankarna hit och dit. Bland annat funderade jag på att det ryska ordet för ollonborre – хрущ – måste vara ljudhärmande. För precis så ”hrsch, hrsch” lät ollonborren som flög in i mitt kök i går kväll. Och så tänkte jag på att den kommunikationsmodell jag funderat på i några dagar måste ritas om, så att begreppet ”message” ersätts med ”narrative”, och placeras på en helt annan plats i modellen.

Och när jag nu väl sprungit färdigt får jag vårda mina blåsor. Man har mycket att tänka på, som träningsfenomen.

Tillbaka i Fagerskogen efter två månaders uppehåll. Första löppasset på barmark, faktiskt, och då råder nästan full sommar. Mjukt och behagligt att springa i skogen, och själva skogslandskapet var fullt av nya dofter – häggen blommar här nu.

Själva springet gick väl sådär. Första stegen var jättejobbiga, men ganska snart kände kroppen igen sig. Tiden blev ganska blygsam: 33.42, men efter en så lång paus kan man kanske inte vänta sig så mycket bättre.

Jag mötte en dam i löpspåret, och hon hälsade: hejhej. Och jag svarade: hejhej. Och eftersom jag inte hade ipoden med, så fick jag ju fundera lite kring det här, och kom fram till att det verkar finnas ett slags semantisk betydelse i det musikaliska intervallet mellan hejena. Min hypotes är att ju större intervall, desto högre auktoritet. Små barn säger hejhej praktiskt taget utan diatoniskt intervall – testa gärna: hejhej. Det ger ett vekt intryck på något vis. En ters eller kvart skapar en annan tyngd hos hälsaren.

Ja, sånt funderar man på i löpspåret när man inte har någon ficka att stoppa ipoden i.