Kategori: Träningsbloggen

Det börjar bli nästa den vanligaste rubriken här på Träningsbloggen… ”Nystart”.
Nå, så ny är inte starten egentligen. Men löpträningen har legat nere rätt länge. Men i maj kom jag i gång igen, efter en träningspaus på knappt ett halvår.
Under tiden i Moldavien var det styrketräning som gällde. Jag gick på gym, jag hade en personlig tränare, vilket ju gav väldigt måttliga resultat. Vid efterkontrollen hade mina värden försämrats…
Och så var det flytt hem i november 2012, och ny lägenhet och renovering och nytt jobb och ett nytt jobb till… Det bara myllrade av saftiga undanflykter som kunde hålla mig borta från löpspår och träningslokaler. Fast jag egentligen helt enkelt inte iddes.
Ska man vara noga så är det ju så att jag tycker det är mycket mer njutbart att sitta i soffan och äta chips, än att träna.
Men i maj, som sagt kom jag igång igen, och det var rätt roligt att börja springa. Jag bor i Norrtälje numera och jag har ett riktigt trevligt spår på bekvämt avstånd. Ungefär 6,5 km. Kuperad terräng – mycket backigare än spåret i Enköping. Naturskönt vid sjön Lommaren. Trevligt.
Och det är skoj att se resultaten. Jag tror att en av tjusningarna med löpträning är att man ganska snabbt ser förbättringar. Tiderna på rundan blir kortare. Jag känner att jag springer snabbare. Det är fortfarande hemskt hemskt jobbigt och svettigt och ibland rentav smärtsamt, men det fungerar ju.
Rundan tar mindre än fyrtio minuter att springa – borde egentligen springa lite mer, men det får nog räcka. Jag tänker och funderar mycket medan jag springer, och bland annat tänker jag på dem som talar om hur tråkigt det är att springa.
Ja, men vad väntar ni er? Är det roligt att borsta tänderna? Vissa grejer får man väl acceptera att göra, även om man kanske inte fnissar läppen av sig.
Det är, utan tvivel, roligare att se på Kalle Anka på julafton än att springa. Det finns, strängt taget, miljoner saker som är roligare än att springa. Men varför skulle det vara ett skäl att låta bli?
Det är nyttigt, det är en extremt skonsam träning; hela vår kropp är utformad för att springa, helst ganska långa sträckor. Måste allt vara roligt jämt?

Träningsbloggen har varit lite tyst ett tag. Jag blev besviken när jag hade min läkarundersökning och fick reda på att ett halvår på gymmet snarast försämrat min hälsa. Jag hade tappat lite kroppsfett, men jag hade fått försämrad allmänkondition. Jag hade inte kommit särskilt mycket närmare några idealmått alls.

Anledningen till läkarbesöket var att jag fick en ny tränare, då den gamla bytt jobb, antagligen frustrerad av bristen på framgång med att skapa folk av mig. Nya tränaren, Olga, visade sig vara en bra mycket strängare handledare på hälsans väg. Framförallt har hon ställt hårda krav på att jag skulle äta bättre. Det gick inte an, förklarade hon, att äta kakor och glass. Hon krävde detaljerad matdagbok, och det är så tråkigt att föra så jag låter hellre bli att äta.

Och på torsdag har jag min sista session med Olga. Och hennes envishet har fått mig att tappa nästan fem kilo sedan början av augusti. Och jag skulle nog kunna tänka mig att det nästan uteslutande handlar om att avstå från sötsaker. Jag är uppvuxen i en svårartad småkaks- och bullmiljö, jitterbuggar, korintkakor, pepparkakor. Och kanelbullar och kanelbullar. För mig är att avstå från småkakor och kanelbullar ungefär som att övertyga sälar från att avstå från fisk. I vilt tillstånd ligger jag på mage i gräset och äter bullar. Vältrande i ishavssolen på ett härligt lager underhudsfett. Men det får jag inte för Olga.

Och själva träningen… Ja, Olgas approach är lite annan än Sasjas. Om han försökte driva mig mot tyngre vikter och så, försöker hon snarare få mig att göra längre serier. Det är mycket mycket mindre dötid med Olga; medan Sasja hade längre pauser mellan repsen.

Nu får vi ju se hur det går när jag flyttar till Sverige – landet som flyter av kaffe och bullar. Landet med fikapauser – alltså det ordet finns inte ens på rumänska. Bland importerade begrepp som ”management” och ”outsourcing” kan man höra ”coffee break”, men riktigt samma sak som en sant nordisk fikarast är det ju inte.

Jag har inte uppdaterat den här bloggen på rätt länge – inte sedan december. Då hade jag min introduktion i det här med styrketräning och gym. Och en läkare gick igenom kondition och hälsoläge. Det har nu gått sju månader. Jag har tränat ungefär fyra gånger i veckan – två gånger i veckan med personlig tränare, två gånger har jag kört på egen hand.

I dag tyckte gym-doktorn att det var dags för en ny hälsokontroll – och nu vet jag vad resultat jag har av sju månaders träning med PT:

Jag har behållit min vikt.

Jag har fått försämrad allmänkondition.

Och detta för 600 euro per år, avgiften för PT oräknad.

När jag kommer hem till Sverige igen ska jag sluta med den här fåniga styrketräningen och börja springa igen.

Ännu en initationsrit avklarad. Efter läkarundersökningen fick jag i dag noggranna instruktioner av en snäll tränare som hette Sasja. Sasja hade tagit del av mina provresultat från läkarundersökningen, och nu var det hans jobb att introducera mig för alla de läskiga maskiner som står överallt på gymmet.

Hans prioritet var tydlig – jag måste bli av med allt överflödigt fläsk, och då funkar det inte att springa omkring lite i största allmänhet. Man kan springa miltals i veckan – det hjälper inte, sa Sasja; kroppen vänjer sig. Kroppen måste skrämmas till lydnad.

Ja, så då satte vi igång med att skrämma min arma kropp, och det visade sig vara betydligt mindre smärtsamt än vad jag någonsin väntat. Först skulle jag promenera i tio minuter på ett löpband. Jag skulle lägga mig på en puls på drygt hundra och hålla mig där. Sjönk pulsen – öka lutningen. Steg pulsen, ta ner farten. Under tiden förklarade Sasja tålmodigt att min diet på glass och pepparkakor inte var riktigt lämplig.

Sedan gick vi från maskin till maskin och utsatte mig för prövningar. Det visade sig att jag hade muskler som inte använts de senaste årtiondena. Dem satte nu Sasja snurr på.

Lustigt nog var det ärligt talat inte det minsta jobbigt. Okej, sit-upsen på slutet var rätt knäckande, men alla maskinövningarna var nästan behagliga. Det var en maskin för framsidan av benen och en annan för baksidan. En speciell mackapär avsåg att anstränga musklerna runt axlarna.

En timme bände jag och vred på maskiner som i sin tur utsatte muskelgrupper för olika slag av påfrestningar. Sedan skulle jag promenera igen. Makligt tempo, puls kring hundra. En timme vandrade jag utan att riktigt komma någon vart, sedan bastu och dusch och promenad hem – det är ytterligare en halvtimme att gå till gymmet hemifrån mig.

Men kort sagt – det verkar slutsprunget på ett tag nu. Både doktorn och Sasja säger att prioriteten nu måste vara att bli av med allt sittfläsk. Sedan kan jag börja springa igen. Ska blir kul att se om det här funkar. Det var rätt underligt att inte vara dödstrött efter två timmars träning.

Gym. Jag har aldrig gått på ett riktigt gym tidigare för att träna. Jag har nöjt mig med elljusspår och sånt. Men här är det svårt att hitta bra ställen att springa i – det finns definitivt inget elljusspår. Så gym, alltså.

Och jag trodde ju att jag därmed kunde springa som jag brukar. Ranta fram på ett löpband någon timme, och därmed vara nöjd, men icke. För i dag fick jag träffa gymdoktorn. Här måste man bli medicinskt undersökt innan man får börja träna. Och det blev jag.

jag tror aldrig i livet jag har blivit så undersökt – möjligen när jag mönstrade. Men han gick verkligen in för att kontrollera mina vitala data. Han nöp i mig med tänger och tvingade mig att cykla med en mask för ansiktet, han töjde och bände på min arma kropp, och sedan printade han ut fyra sidor tabeller om hur jag mår.

Och jag mår ganska bra. Min sammanlagda ”fitness-level” är ”fair”. Och jag har världens bästa blodtryck och bra vilopuls och i största allmänhet riktigt bra värden. MEN doktorn avslöjade att jag är fet på ett kvinnlig vis! Jag har inte fettet, som riktiga karlar, på magen, utan på låren. Men å andra sidan tyckte doktorn att jag snarast måste gå ner minst femton kilo; helst tjugo. Annars… Doktorn ruskade bekymrat på huvudet, så att jag skulle inse att jag kanske bara har månader kvar att leva om jag inte gör mig av med allt detta fett. I morgon ska jag träffa en instruktör som ska visa mig vägen bort från allt detta fruntimmersaktiga lårfett. Det här är nästan värre än när jag provade ut en kavaj hos en skräddare: ”very sloping shoulders, forward belly”. Nåja. Jag går gärna ner 15–20 kilo, om det inte är för jobbigt.

Än en gång tappade jag farten och slutade träna. Den här gången var min bästa undanflykter en släng av borrelia, tätt följd av en utlandsresa, tätt följd av en massiv förkylning och ett nytt jobb i utlandet. Fakta kvarstår – jag har inte sprungit sedan slutet av september.

Och nu bor jag i Moldavien, mitt i en stad där det är svårt att hitta bra löprundor. Men nu har jag skaffat gymkort till ett flådigt gym. En ny upplevelse. Tjugo löpmaskiner i rad, stora salar med gruppgymnastik, motionscyklar i massor… Jag väger i dag 97 kilo, och det kan jag ju säga till allas tröst, att jag inte är fetast på det där gymmet. Jag trodde jag hade gått fel när jag kom in i herrarnas omklädningsrum, men det var faktiskt inte djurparkens avdelning för valrossar. En herre såg precis ut som monstret Wazowski i Monster’s Inc. fast med två ögon. Jag lovar! Han hade två ögon! Och han var inte grön, men annars såg han precis ut som Mike Wazowski i Monster’s Inc., där han stod och tvekade om han skulle basta eller inte.

jag sprang en timme i ett hemskt lugnt tempo och kände mig ganska nöjd. Löpbandet hade massvis med märkvärdiga finesser – till exempel räknade den distanser i ”varv”. En display visade var på en 400-metersbana man befann sig. Det kändes ganska skönt att hela tiden ha så pass korta delmål – nu är jag klar med ännu ett varv.

På fredag ska jag till farbror doktorn. Gymmen kräver att jag ska ha ett friskintyg från deras egen doktor, och han och en tränare ska bestämma vad jag egentligen borde träna på. Och vad jag borde äta.

Hur det nu än blir – det är skönt att ha kommit igång igen.

Hebron. 8 april gör jag ett nytt försök att springa omkring i Tel Aviv under en begränsad tid. 21 km runt i stan. Min andra halvmara – sammanlagt en helmara, med andra ord. Fast som uppmärksamma läsarmassor noterat, har jag slöat rätt intensivt sedan förra loppet. Jag har varit sjuuuk och trööööött (och kanske lite lat), så nu måste jag börja springa på allvar igen.
Jag har som vanligt ambitionerna ganska måttligt ställda: jag vill komma i mål, och med livet i behåll. Det borde jag klara. Kan jag springa loppet snabbare än vid Döda havet – fantastiskt roligt. Men det får ta den tid det tar.

Hebron. Jag har ju inte berättat just här om mina äventyr som tävlingslöpare. I mitten av februari sprang jag Ein Gedi Half Marathon vid Döda havet. Min tid var 2.22.43. Mitt första lopp!
Men jag har inte kommit tillbaka till min forna spänst efter loppet. Mer än två veckor senare är jag fortfarande trött. Musklerna värker och jag är pigg som en säck mjöl. Det är tröttsamt att vara trött. Men snart ska jag åka hem till Sverige och vila upp mig lite. Kanske hjälper det.