Författare: Per Enerud

När jag skriver min stora bok om träning ska den heta: Jag skulle hellre sitta i soffan och äta chips. Och så skulle jag skriva om att träna, fast det är tråkigt.

Jag skulle skriva om hur man gör för att komma igång. Punkt ett: man får inte ge sig själv någon valmöjlighet. Man bestämmer sig för att springa efter jobbet, och så gör man det. Okej om man är sjuk eller det är fjorton minus och ösregn. Men annars: ut och ränn. Punkt två: se till att inte undvika de svåra avsnitten. När man börjar springa är det sannolikt att man inte orkar springa hela rundan, men man måste ändå se till att springa i uppförsbackarna. Så småningom orkar man mer, och då är det ju de lätta avsnitten man tar sig an. De svåra klarar man redan. Så där skulle jag gå på.

Ett kapitel skulle handla om musiken. Det är lättare att springa om man har musik i öronen. Dels driver musiken på, och dels blir det mindre enformigt. Löprundan delas upp i små bekväma bitar på tre-fyra-fem minuter. En timmes löpning blir en tio-femton låtar.
Men musiken måste vara ganska snabb, rytmiskt tydlig och helst inget man känner igen. Det är fel fel fel att ladda med gamla favoriter. Visst kan det vara roligt att plösligt höra A Hard Day’s Night i lurarna, men det är svårt att låta bli att sjunga med. Och få saker är pinsammare än folk som gnolar med i Beatleslåtar i löpspåret. Låtlistan ska vara lång och helst väldigt blandad. En och annan lite långsammare låt kan vara bra, men helst inte i början av rundan. Klassisk musik kan nog fungera, om man hittar stycken med lämpligt tempo. Jag skulle personligen inte välja klassisk musik: den är för intressant. Träningsmusiken ska vara taggig, ganska aggressiv, snabb, rytmisk och engagerande. Men den får inte vara banal och vanlig. Om musiken är för tam slutar man lyssna, och då är det ingen mening att släpa på iPoden i spåret.

Sen kan man faktiskt argumentera för att det ändå är bäst att springa utan lurar: fåglar, vind och trädsus är rätt behagligt på löprundan det också.

Vi åkte till sommarstugan i dag. Vädret var tjänligt, och katten skulle få följa med. Katten tjöt av ilska hela resan och försökte gräva sig ut ur buren. Till slut var vi ju framme, och katten fick slippa loss för att nosa sig runt i stugan. Det var hennes andra besök.
Sen tänkte jag testa vad hon skulle tycka om att få gå på en promenad ute. Katten slank ut, och i stället för att vara misstänksam och försiktig, agerade fröken Silfie som om hon ägde hela världen. Terrassen var intressant i tre sekunder – därefter hoppade skrället ut för att erövra universum:

Hon tvekade inte ögonblick på sin uppgift i tillvaron. Hennes uppgift i tillvaron var att agera rovdjur i en given biotop: till och med hennes kamouflage passade perfekt in i miljön. Att hon inte skulle överleva två dagar i den här skogen oroade henne inte det minsta.

Silfie var extremt belåten över situationen, och visste omedelbart exakt hur man kunde ta sig fram genom de snårigaste snåren och under de glesaste gärdesgårdsstörarna. Hon tokrusade som en prickig vågrörelse över ägorna, med svansen tjock som en limpa. Det vara bara att inse: Silfie skulle befinna sig halvvägs till Hudiksvall inom några minuter om jag inte kunde fånga henne. Men hon hade svårt att ta mina fåniga försök att intressera henne på allvar. Det fanns så vansinnigt mycket mer att upptäcka.

Men det är bara att acceptera. Katten kan inte gå på egen hand utomhus. Det är fullt av räv och hundar överallt och den här katten, tuff som hon verkar, har ju inte en halv aning om hur man i själva verket klarar sig i världen. Till slut lyckades jag fånga henne och plockade in henne. Rätt snart hittade hon en vårsömnig fluga som hon grundligt jagade, torterade och förnedrade innan hon till slut åt upp.

Katten tjöt av ilska när vi åkte hem också, men nu sover hon i soffan.

Vad är det speciella med mackar? Varför är alla så himla fixerade vid bensinmackar? Det ges praktiskt taget dagligen ut böcker om gamla mackar och män i min ålder (dvs nästan tresiffrigt) ruskar på huvudet och drar sig till minnes hur de med högstyrecyklar och limpsadel fräste runt bland Esso och Nynäs och tiggde klistermärken. Jag gjorde det. BP hade en figur som hette Beppe Pyssling.

Okej, det är lite gulligt att minnas, men varför just bensinmackar? Varför är det aldrig någon som minns, nostalgiskt, gamla EPA-varuhus? Eller Lantmännenbutiker? Eller – för att ta något som ju ändå fullständigt utrotats: kiosker. De fina gamla kioskerna där man köpte godis av en tant. Eller färgaffärerna?

Nu blev jag sugen på att skriva en bok om färgaffärer. De underliga dofterna i färgaffärerna, och det underliga utbudet: snören och färg och pytsar och filter. Allt som inte fanns i riktiga butiker, det fanns i färgaffärer.

Kanske är det för att EPA-varuhusen och färgaffärerna inte hade klistermärken. Bensinmackarna var stenhårda på att lansera sina varumärken, eftersom de sålde exakt samma sak till exakt samma pris. Bensinen var ju inte bättre på Caltex än på Nynäs. Alltså fick man fokusera på att göra sitt varumärke attraktivare.

Men då handlar det ju inte om bensinmackar, utan om varumärken, och varför är det ingen som bryr sig om gamla varumärken? Konsum-åttan – utrotad och bortglömd. Icander och Monica – Ica-Stigs tecknade föregångare – utrotade och bortglömda. Eller är det själva bensinen som lockar: doften av olja, trassel och järnfilsspån. Själva essensen av vuxenlivet för pojkar med högstyre på cykeln och limpsadel.

Det är lite drygt ett år sen jag anlade denna blogg, och under den tiden har jag totat ihop hundra inlägg. Jag har skrivit om te och katten och Jerusalem och Moskva och Svabensverk och Vasaloppet och mörker och om det lustfyllda i att gräva. Jag har diktat och hittat på och jag har talat sanning och till och med publicerat några bilder.

Enligt statistiken har jag ungefär åtta besökare per dag. Det är färre än vad jag hade som reporter vid Sveriges Television, men fler än om jag skulle ha skrivit för byrålådan. Ha! Jag har tillochmed blivit rekommenderad i en tidskrift – ”läsvärd” stod det.

Ibland har jag funderat på om jag inte borde kategorisera mig lite tydligare. Kanske ha en träningsblogg och en kattblogg och en städblogg. Jo, jag har på allvar funderat på att börja blogga om städning och andra hushållsgöromål (utom att laga mat, det är för tråkigt). Börja systematiskt skriva om olika nya preparat och städredskap, diskborstar och strykjärn och så. Det känns som om det är ett outforskat reportagefält. Inte så många skriver om städning. Det finns, underligt nog, hela tidskrifter som handlar om matlagning, men knappt ens en spalt om diskning.

Och ändå så är diskningen så mycket roligare än matlagningen! Gästerna har gått hem och man står där med händerna i varmt vatten och funderar över kvällen. Det är en perfekt avrundning, kontemplativ och produktiv på samma gång. Man får en stark känsla av att ett arbete blir utfört, och när man torkat alla fat och tallrikar, torkar av diskbänken
och sköljer av trasan – ja, då vet man att man gjort ett arbete. Och morgonen därpå stiger man upp i ett snyggt kök och kan omedelbart kasta sig över alla morgontidningarna. Solen lyser in genom balkongen och katten mumsar på sin frukost. Jag fattar inte hur de orkar, de som väntar med disken till dagen efter. Att försöka komma till liv i ett skitigt kök…

Men jag tror jag avstår från kategorierna. Det är roligare att bara lägga upp texter planlöst, precis som tankarna dyker upp. Ordning är fängelse.

Jag har då och då skrivit om träning, löpning och Vasalopp och slikt. Det blir nog inget Vasalopp, åtminstone inte för mig, och åtminstone inte i år. Jag äger ingen skida. Det finns ingen snö. Jag har inte stått på ett par löparskidor sen 1983. Jag känner mig inte riktigt förberedd.
Men jag springer! Nästan fyra mil i veckan. Jag springer långsamt och knöligt, men jag springer. Och jag har kommit till en insikt: det blir inget knark.
Nästan alla som vill uppmana folk till träning talar om löparknarket. Att man mår så himla bra när man springer. Kroppens eget ditten-datten. Jag kan nu, efter närmare fyra års rantande konstatera att det finns vare sig ditt eller datt i min kropp. Min kropp tycker mycket bättre om att sitta i soffan och äta chips. Då stimuleras amygdala utav bara attan. Oj, vad jag trivs.

Kanske är det något genetiskt. Generation efter generation av kroppsarbetare, bönder, knektar, skogshuggare, jägare, samlare har programmerat mig till att djupt uppskatta de ynka ögonblick en människa kan få av rast och vila. Jag är den första i släkten som inte varit kroppsarbetare. Att i onödan utsätta sig för kroppslig ansträngning är, tycker kroppen, ett genetiskt hån mot de årtusenden av tungt slit som nedärvts i min kropp.

Men jag är ju en sån som duschar innan jag går till jobbet. Och jag är ju trots allt någorlunda läskunnig och fattar utmärkt att grovarbetarkroppen i och för sig uppskattar att sitta i soffor och äta chips, men kanske inte mår så himla bra av det.

Så jag springer. Det gör ont, det är tråkigt och enformigt och tar tid – fyra timmar i veckan ödar jag på improduktiv kroppsansträngning. Jag blir svettig, träningskläderna stinkande och eländiga och måste tvättas ideligen ideligen – tvättmaskinen går varje kväll och bidrar till att isbjörnarna drunknar – allt är mitt fel. Men jag springer. Och jag vill nog ändå tro att det är lite nyttigt.

Men försök inte komma och påstå att det är ROLIGT och njutbart! Det är NYTTIGT och kanske NÖDVÄNDIGT, men det finns inget njutbart i träningen. Ingenting ser jag heller, eftersom jag inte kan ha glasögon – de blir ju immiga omedelbart, så då ser jag inget ändå. Att springa är en besk medicin och inget knark. Jag tror att många misslyckas med att träna, eftersom alla hela tiden tutar i en att det ska vara så djädrans roligt och njutbart. Men det är det ju inte! Sluta ljuga för oss soffpotatisar. Spring eller dö, det är det val vi har, men försök inte påstå att vi ska ha kul när vi springer.

V

Hon jamar och vill gå ut och hoppar upp fjärilslätt
på räcket till vår balkong och sitter med ansiktet

mot solen och verkar le och låter sin päls bli varm
hon möter sin första vår och njuter på alla sätt

Det sägs att när vapenstillståndet inleddes och Första världskriget var
slut så uppfattade soldaterna tystnaden från kanonerna som Guds röst. I över fem år hade en allt effektivare krigsindustri producerat kanoner som allt effektivare besköt soldaterna. Praktiskt taget dygnet runt, månad efter månad i år efter år. Och så plötsligt tystnar kanonerna. Tjutande trumhinnor som anpassat sig efter det ständiga mullret. Kurt Vonnegut skriver – minns inte i vilken bok – om det fantastiska i att det ännu går omkring människor bland oss som hört Guds röst. Det här var väl några år sen, och jag tror inte det finns just någon kvar som kan berätta om ögonblicket när kanonerna tystnar, och Gud hinner säga ett par ord innan människorna börjar pladdra.

Vi svenskar tillhör som regel en av – tror jag – världens pratigaste religioner. De flesta svenskar uppfattar PREDIKAN som det centrala i gudstjänsten. Det är eländes pratande och babblande, och är det ingen som pratar så börjar man genast spela orgel. Pladder, pladder – psalm. Pladder – psalm, psalm. Pladder pladder pladder – kort psalm – låångt pladder – psalm, postludium, kaffe: prat.

Det är lite i överkant fokus på Ordet. Okej.

Jag tänker ibland att det vore behagligt med en tigande gudstjänst. Församlingen samlas, sätter sig ner och tiger tillsammans en halvtimme, timme… Så länge som det behövs. Och ingen musik, tack. Ingen stämningshöjande hisshymn. Bara kyrkorummet, en församling av tigande och så tystnaden.

Kanske skulle vi höra Guds röst när vi äntligen stannar upp och lyssnar, med TV:n avstängd, iPodarna urdragna ur våra hörselgångar, mobiltelefonerna lämnade i vapenrummet.

Det talas om fildelning. Ett gäng moderater, som ju annars ofta förväntas måna om äganderätten, har gått ut och krävt att det ska vara tillåtet att ta andras intellektuella egendom. Kan man stjäla, så ska man stjäla.
Jag är rätt svajig i den här diskussionen. Jag tycker det är rimligt att en upphovsman till ett konstnärligt verk, en begåvad konstruktion eller en epokgörande idé, till exempel, ska ha rätt att avgöra hur det här verket ska användas. Om jag skriver ett stycke musik vill jag kanske inte att det här ska användas för att marknadsföra napalmbomber eller stridsgas eller löparskor. Jag kanske inte vill att Christer Sjögren ska framföra verket. Jag kanske inte vill att min symfoni ska bli ringsignal. Jag kanske inte vill att min bild ska bli brännvinsetikett.
Äger jag upphovsrätten, behåller jag kontrollen över mitt eget verk. Det är det jag tycker är viktigt med upphovsrätten, snarare än frågan om att jag annars mister en massa inkomster. Det är klart att jag skulle vilja tjäna pengar på min konst, men samtidigt vill jag – förmodligen – få min konst spridd och uppskattad. Alltså är jag FÖR upphovsrättsskydd av intellektuell egendom. Om jag ystar ostar så är det inte rimligt att alla anser att de har rätt att bara ta min ostar, bara för att de är goda. Samma regler måste gälla för oss som inte kan ysta ost, utan bara klarar av att sätta bokstäver i rad, eller sätta ihop trudelutter och symfonier.

Men samtidigt finns det något djupt demokratiskt i fildelningsrörelsen – peer to peer. Peer betyder jämlike. Fildelandet förutsätts ske mellan jämlikar. I idealfallet är konstproducenten jämlik med konsumenten. Fildelandet är ett samtal mellan kreatören och konnässören. Kärleken till bilden, musiken, ordet kan vara lika stark bland dem som har gåvan att skapa, som bland dem som har gåvan att njuta. Alltså känner jag sympati för fildelningsrörelsen.

Fildelandets funktion som ett samtal ska inte underskattas. Genom fildelningen kan konsumenten ta makten över sin egen smak. Det blir svårare att marknadsföra skitmusik, lättare att sprida kvalitet. Villkoren jämnas ut. Det är förlagen, mellanhänderna, distributionsnäten som pajar. Artisterna, konstnärerna, genierna lär även i fortsättningen skapa. De måste ju. Den kreativa människan måste skapa och kommer att skapa.

Rätt snart, misstänker jag, kommer fildelningsnäten att tyglas av marknadskrafterna. Rätt snart kommer mellanhänderna att ta över peer to peer-nätverken. Lugnet kommer att återuppstå, förlagen kommer att bli lönsamma igen och kommer att kunna ta tillbaka kontrollen.