Författare: Per Enerud

I dag sprang jag lite långsammare än i går. Men framförallt spred jag skräck omkring mig: först skrämde jag en kohjord i sken vid Börstils kyrka. Sen en hare strax före avtagsvägen mot Assjö. I själva Assjö, när jag svängt in på skogsvägen som leder hem, skrämde jag ännu en hjord kor och strax efter leråkern alldeles innan jag är framme greps en grävling av fasa inför min framrusande gestalt. Så springer jag genom det uppländska sommarlandskapet och stressar faunan, och då har jag inte ens räknat alla stackars lövsångare som får hjärtat i halsgropen när jag, det mänskiliga ångloket, springer förbi.

Det doftar liljekonvalj i löpspåret nu. Det är en känsla av sällhet nästan, att plötsligt känna liljekonvaljdoften i näsan när man hastar fram upp mot Assjö.
En kompis varnade mig för att ”fastna i en lunk”, men jag förstår inte vad det är för fel med det. Varför skulle det vara så ont att springa i ett jämt och bekvämt tempo? Jag tävlar inte, jag springer omkring i skogen utan större planer.

Försommarkväll, försommarljus

försommardofter i försommarskog

Bästa platt-TV för VM-festen

Svalor som streck över ruinen.
vinden mojnar mot kvällen.
Här festar TV-kändisarna.

En nyspänd duk, staffli, en vy
koboltblått, palett, kamelhårspensel
Målvaktstavlor vi aldrig glömmer

På infarten mot Assjö by finns en skylt som maximerar hastigheten till 30 km/timmen. Och det är tur det, för nu börar jag få upp farten! I dag var det kallt och dimmigt, och jag sprang som en smörklick i en stekpanna för att hålla värmen. Kilometertiden blev 6.25 eller nåt. Fullständigt fantastiskt, tycker jag. Jag har alltså på ungefär en vecka sänkt kilometertiden med trettio sekunder.
Innan jag gjorde mitt långa uppehåll, alltså fram till sommaren 2008, så brukade jag ha en kilometertid på omkring 6 minuter. Det är roligt att se att ett och ett halvt års uppehåll inte gör så mycket skada som jag trodde.
Nu hoppas jag bara att jag ska kunna komma in i mina sköna sommarbyxor… Inte för att det behövs i kylan och blötan, men av princip!

Jag har uppfunnit ett nytt versmått, eller kanske snarare en diktform: Haipu. Det är en utveckling av det japanska versmåttet haiku, men måste sluta med en mediekliché. Och så är det tjatigt att räkna stavelser, så det struntar man i. Men så här ungefär, tänker jag mig:

Män kämpar om läder på gräs
kärlek, hat och svett
Bollen är rund.

Glömska, tack du söta glömska
Fjolårets slocknade stjärnor
Här är hela listan.

En stjärnbild av tomhylsor på marken.
Meningslöst våld i meningslöst land.
Inga svenskar rapporteras drabbade.

Jag tycker det här blir både vackert och rörande.

Dagens löppass förlänades en air av hinderlöpning. På ett ställe i början av rundan hade en stor asp rasat över vägen. Vägen var helt spärrad – det var bara att klättra över. Lite märkligt faktiskts. Jag hörde ett buller sent i natt, och det kanske var när aspen föll i stormen.
Annars trivs jag bra med rundan. Det är lite obekvämt att springa längs stora vägen, men det funkar. Och det är roligt att SE vad som pågår omkring mig – i dag såg jag till exempel en grävling som inte var ihjälkörd av bilar. Kändes exotiskt.
Tiden nästan exakt den samma som i går: 50,14.