Varför smultron?

Okej, det här kan betraktas som stötande, men det kan inte hjälpas. Sanningen måste fram: Jag tycker smultron är ganska ointressanta. De smakar nästan inget, och man kan inte göra sylt eller saft av dem! Alla de enorma mängder smultron som växer på min tomt ligger och ruttnar i drivor, eftersom jag inte ids plocka dem. Det är ju dessutom ett eländes pillgöra att plocka smultron, och eftersom det aldrig blir någon volym på plocket, så är det liksom ingen idé.

Men visuellt och kulturellt är det ju kul med smultron. Det är vackert med smultron bland tuvorna, och det är enastående rart med barn som kommer med ett strå fullt med tummade små skenfrukter. Men som mat sedd – tämligen meningslöst.

Nästan simträning.

I natt kom ett stort regn och blötte ner hela världen. I morse var det sol igen, och sol plus blöt mark innebar fulständigt totalvåta förhållanden. Det var så svettigt och tungt att det kändes som om jag hade simmat sju och en halv kilometer. Och långsamt gick det och inga fascinerande naturupplevelser. Men jag inbillar mig att det är nyttigt att svettas så här.

Varmt och tyst.

Skogen har tystnat. Alla småfåglar sitter under granar och flämtar i skuggan. Under andra granar, längre ner, sitter kor och känner mjölken surna i sina juver. De ids inte ens bli rädda när jag springer förbi i hettan. Antingen är de för slöa i värmen, eller så har de vant sig vid mig.

Den enda roliga naturobservationen var en grynsopp vid Börstils kyrka. Men en grynsopp gör inget svampår.

Och det går inte att säga annat än att det är rätt tungt att springa när det är 25 grader varmt i skuggan redan klockan halvnio på morgonen. Men det går. Och jag springer tappert, dock utan att bli vare sig yngre eller smalare.

Dum bok.

Nyss läste jag en bok som visade sig vara dummare än Dan Brown, och det är rätt imponerande. Författaren heter Tom Rob Smith, och boken – Barn 44. Dan Brown är en mer händig ordhopfogare och lite mindre fjantig, och det som är bra med Dan Brown är att man kan låtsas känna sig rätt smart när man läser honom: det är symboler och konstverk och namn och allt sånt.
Men Barn 44 av Tom Rob Smith är en dum bok, illa skriven, banal och full av missuppfattningar och taskig research. Boken utspelar sig i Ryssland 1953, veckorna kring Stalins död och maktkampen efteråt. Men det här har praktiskt taget inget som helst med berättelsen att göra. Det märks rätt tydligt att Smith har läst ett par böcker – Anne Appelbaum, Robert Conquest och Solzjenitsyn – och tyckt att Sovjetterrorn vore en spännande scen för en mordgåta. Och det är det ju. Kontrasten mellan propagandan och verkligheten. Om vackra ord och brutal verklighet. Men sällan har någon misslyckats så imponerande som Tom Rob Smith med att få det här att funka. Han har fått ihop en bok som snarast känns som Sagan om Ringen, där en orch plötsligt bestämmer sig för att bli snäll. Och då börjar de andra orcherna jaga honom. Han gömmer sig bland o-orcher, och plötsligt får han uppleva snällhet. Ja, ungefär så.

I Ryssland talar man ibland om ”kljukva” – tranbär betyder det. Uttrycker sägs komma från någon gammal utländsk bok, där det skrivs att ryssarna sitter under tranbärets skugga och dricker te. Och begreppet täcker alltså den sorts missförstånd som uppträder i utländska böcker om Ryssland. Tom Rob Smiths bok är en encyklopedi i kljukva. Jag tror sällan jag mött så mycket sakfel i en och samma bok:

Hjälten spanar ofta ut genom persienner – det fanns inga persienner i Ryssland 1953. Det finns knappt i dag.
Hjälten försöker fly mot finska gränsen och ger sig av mot Zagorsk, vilket ligger åt precis andra hållet.
Hjälten förvisas till staden Volzjsk i Ural, där Volga-bilarna byggs. Volzjsk är en fiktiv stad, men bara om man fiktivt drar floden Volga upp till Ural blir det rimligt att Volzjsk skulle kunna ligga i den bygden. Det hade varit bättre att lägga Volzjsk vid Volga.
En skum krogägare heter Bazarov. Det är ett namn som annars bara förekommer i Turgenevs Fäder och söner.
Påfallande många skummisar har judiska namn: en brutal polissoldat heter Moisej, och en halvimbecill polis heter Aron – jag törs lova, att det inte fanns judar i sovjetpolisen 1953.

Så där kan man hålla på. Författaren har också försökt göra texten lite intressant genom att behålla en del ryska ord och uttryck: ibland äter de kasja, till exempel, och läsaren föreställer sig att de äter något skrämmande och exotiskt, medan de i själva verket bara äter vanlig gröt.
Och dessutom ska skiten bli film av Ridley Scott!

Wet wet wet!

Det är en helt annan bulle att springa i knisprig vinterkyla i ett Fagerskogen, än i dallrande hetma i Roslagen. Det är JÄTTEJOBBIGT att springa, men förmodligen är det löjligt fettfbrännande. Jag kommer ju runt banan trots värmen, men det är som om tröjan är Döda havet, så salt och blöt och svettig känner jag mig. Kilometertiden väldigt blygsam (6,59) och inga intressanta naturupplevelser, bortsett från doften av nyslaget hö, som doftar emot mig ibland.

Kopparormar.

Jag ser kopparormar hela tiden! Är de enormt vanliga i Roslagsskogarna? I morse var det enastående kvavt och varmt när jag sprang, och inte mycket att berätta, bortsett från kopparormarna. Jag har nu dessutom sett att det myllrar av Marie Nyckelblomster där jag såg den första. Man har slagit vägkanterna, men faktiskt ansträngt sig för att inte slå dessa vilka orkidéer. Det tycker jag är omtänkssamt.
Brunnspumpsproblemen är ännu inte helt lösta, så duschen efter löprundan blev väldigt besynnerlig. Jag fick stå under ett slött sipprande av ljummet vatten. Och nu åskar det. Tiden bättre än i går: 50,05. Och så skrämde jag en hjord kor, och ett rådjur.

Skabb och fästingar.

Efter en veckolång paus med massor av andra ärenden kom jag äntligen ut i spåret igen. Härlig, sval morgon, sol efter kall natt. Då är det enormt skönt att springa. Som vanligt sprider jag skräck omkring mig. Två skabbiga rävar vid Börstils kyrka – så skabbiga att de mer såg ut som röda Alien-monster än som rävar. Sorgligt att se. De såg så oräviga ut att det enda som påminde om att de var rävar var deras … hoppiga sätt att jaga sork i åkern. Efter ett par hundra meter såg jag en annan räv (ännu oriven av den spanska), kraftig och fin i pälsen, och drabbades av rävglädje. Jag blir glad på ett speciellt sätt när jag ser en frisk och rävlig räv.

När jag kom hem sprätte jag bort från min topptränade kropp en ovanligt stor fästing som letade efter lämpliga hudveck. Ha. Så går det när man gapar efter mycket. Inget härligt blodsatt blod åt den fästingen – tji, och knappt det.

Måttlig tid: 49,32, men vem bryr sig, när det finns så mycket skönhet och njutning i tillvaron.