Författare: Per Enerud

Через пару часов выдворяют пожилую и больную украинку на Родину, где у нее нет родственников, нет близких. Миграционная служба считает, что она может получать адекватное медицинское обслуживание в Украине, и нет причин дать ей разрешение остаться тут.

И наверное правы. Я не сомневаюсь в качество украинской медицины. В Украине сколько угодно компетентных врачей. Но не в этом деле! Женщина пожилая, одинокая, больная, ей 91 год! Кому она бы мешала в Швеции, где дочь, внучка и правнук живет.

И опять – все по уставу, все по закону и инструкциям и никто не нарушают права. Все идут домой, довольны собой, выполнив инструкции и распоряжения, поотдыхают в диванах от Икеи и наливают вторую чашку кофе ”Гевалия”. Молодцы. А мне стыдно.

A single prisoner of war is being exchanged with one thousand twenty seven convicted criminals. If you ever heard the term ”Asymmetrical Warfare” – this is an appropriate illustration.

One for a thousand. Who is the winner in this trade? The side who gets a thousand men and women released, or the side who gets one? The side who proves that NO ONE is left behind, or the side who realizes that this kind of business is very profitable. Will this trade bring peace or will it bring war? Will it mean life or will it mean death? I have absolutely no bloody idea. I have absolutely no bloody idea how the negotiations have been performed and what else is included in this agreement. Anyone who gives you easy answers is a liar.

But one thing is sure: being prepared to take a risk, is the definition of courage.

Jag och min stora flicka Anja var på Nationalmuseum och såg på utställningen med de ryska målarna, peredvizjniki. Ett av de svåraste orden i världen att stava till. Peredvizjniki. Och det är en fantastisk utställning, inget snack om saken. Och man har även försökt skapa en historisk och social kontext till målningarna med bildspel och texter. Bra! Besök utställningen! MEN nog FAN borde man kunna få se ordet balett RÄTTSTAVAT på NATIONAL-FUCKING-MUSEUM. Det stavas med ETT L. Jaja. Jag ville mest bara få det ur mig… Ett L!

Små djur skruvar sig omkring i kroppen på mig. Jag är fullsmockad med spiroketer: små korkskruvar som en fästing kräkts upp i mig, strax under nyckelbenet. Jag har säkert ryckt ut tio fästingar ur kroppen i sommar utan att närmare bekymra mig över det. Jag är vaccinerad mot TBE och jag har en bra pincett. Men årets sista fästing fann det lämpligt att häva ur sig mikroorganismer som nu alltså tuggar på mina nerver. Jag hade ont i ryggen, jag fick en konstig huvudvärk. Det tog doktorn två sekunder att ställa diagnos: borrelia.

Så jag fick en jättemegagigantisk ask med piller, och har nu givit mig av på bättringsvägen. Men lite skakande ändå att få en så pass läskig sjukdom.

Alltså jag ids inte ens kommentera Putin–Medvedev-farsen i Ryssland. Jag blir bara trött.

I dag lämnar den palestinske presidenten Abbas in en ansökan om att Palestina ska få bli fullvärdig medlem i FN. Som en stat. Som Sverige eller Norge eller Centralafrikanska republiken. Och den ansökan kommer att avslås. Det vet alla. Ganska många kommer att rösta JA, i lugn förvissning om att USA redan nu har sagt att de kommer att lämna in veto. Finemang. 1. Vissa länder kommer därmed att kunna låtsas vara solidariska med palestinierna utan att plötsligt behöva bära ansvar för vad den solidariteten innebär. 2. Abbas kommer att kunna låtsas vara statsman inför ett folk som i rätt stor utsträckning betraktar hans regim som ganska irrelevant. Man kan säkert räkna upp flera punkter, men det ids jag inte. Vad som står klart är att det inte kommer att bli någon palestinsk stat i dag eller i morgon eller nästa vecka. Kanske, för att citera Hans Alfredson, när månen fått en bror.

Jag har redan sagt att jag tycker att tvåstatslösningen är meningslös. Inte så att jag missunnar palestinierna självstyre, utan mer för att jag inte vill se palestinierna leva i vad som i praktiken blir ett reservat, som indianerna i USA. En tvåstatslösning kommer att bli just ett arabreservat för palestinierna.

Så jag tycker att palestinierna borde lämna FN-spåret. Det är kört. Hellre då satsa på den internationella organisation som verkligen betyder något – Eurovisionen. Här finns inga stormakter med vetorätt, här handlar det bara om att acceptera en rad principer om Public Service-TV. Och så får man vara med i världens mest spridda kulturmanifestation – Europvisionsschlagerfestivalen. Eurovision Song Contest.

Medlemskap i Eurovisionen, European Broadcasting Union, EBU, skulle ge palestinierna en plats att vara palestinier. Deras TV-nyheter skulle förmedlas till de femtiotalet andra medlemsstaternas TV-bolag och till CNN och andra internationella mediegrupper. Palestinierna skulle kunna vara palestinier i EBU:s tävlingar för unga dansare – och så i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Med en publik på närmare miljarden – det finns knappast något enskilt TV-event som samlar lika stor publik – skulle palestinska röster höras hemma i sofforna på hela planeten. Vi skulle få se en annan bild av palestinierna. Inte nödvändigtvis som offer eller förövare. Inte bara Fatah eller Hamas.

Vi har ju redan bevittnat hur stora evenemang av det här slaget kan sätta ett land på kartan. Ukraina, Estland, Lettland och, snart, Azebajdzjan är några länder som genom ESC fått en chans att visa upp sig som något annat än små bitar av Ryssland som lossnat i kanterna. För att inte tala om Former Yugoslav Republic of Macedonia.

Ett erkännande i FN skulle inte förändra tillvaron ett smack för palestinierna. Ett framgångsrikt deltagande i ESC skulle vara ett långt mer betydelsefullt steg i ett nationsbygge.

Häromveckan hörde jag ett program på radio. Programledarna talade om ”nya svenskar”. Det vill säga människor som av olika anledningar lämnat Tyskland, Kurdistan, Chile, whatever, för att flytta till Sverige. Strängt taget, tror jag, användes begreppet välvilligt. Genom att bli ”ny svensk” blir man delaktig i den mytiska gemenskap som kallas Sverige.

Vi talar ofta om ”tolerans”. Vi ska bygga ett samhälle där vi ”tolererar” vad vi nu tror att vi måste, bör eller vill tolerera. Och så tycker vi att vi är duktiga.

Men tolerans är inget annat än ett djupt uttryck för förakt, inlindat i snällhetens vadd. Det luriga blir att vi som är ”toleranta” gör oss själva bättre än de minoriteter vi ”tolererar”. Ja, de stackars svartskallarna är ju inte lika mogna och förnuftiga som vi, men det är okej, vi kan ”tolerera” dem. Ja, bögarna är ju i största allmänhet lite äckliga, men vi kan ju ”tolerera” dem så länge de skriver roliga låtar och klär ut sig i skojiga kostymer på Pridefestivalen.

”Toleransen” skapar ibland ”förståelse”. Vi ”förstår” svårigheterna att anpassa sig till majoritetssamhället, eftersom vi, majoritetssamhället, är så sofistikerade. Det är inte lätt för de stackars u-landsmänskorna, nej, nej.

Toleransen är majoritetssamhällets äckligaste grimas. Vi reducerar dem vi ”tolererar” till omogna, moraliskt och etiskt svagt utvecklade människor, i stället för att kräva ansvar, betrakta dem som inte är vi som vuxna, reflekterande människor.

Sverige ska inte ”tolerera” invandrare, judar, muslimer, buddhister, HBT, ADHD, IOGT… Sverige ska vara det bästa landet i världen för invandrare. Det ska vara det bästa landet i världen för judar. Det ska vara det bästa landet i världen för muslimer, för kristna, för homosexuella. Sverige ska vara det bästa landet i världen för MÄNNISKOR. Det är så enkelt.

Jag tänker undvika alla minnessändningar i dag. Inte för att jag ringaktar vare sig terrorismen eller terrorismens offer; det är bara det att jag blir så beklämd av själva retoriken. Den halvreligiösa tonen, martyrskapet… De tretusen offren som gav sitt liv för att vi andra ska få leva i demokrati, frihet…
Kriget mot terrorismen har säkert varit nödvändigt. Alla de säkerhetsåtgärder som vi tvingas genomleva när vi barfota håller i våra byxor då vi bältlösa nakenskannas varje gång vi ska ombord på ett flygplan. Det är lite obekvämt, men kanske räddar det liv. Vad vet jag? Det har väl aldrig hänt att ett krig inte märks även bortom fronten.
Lennart Pehrson skriver i sin bok Ni har klockorna — vi har tiden om just vad USA varit beredda att uppoffra i det här kriget. Under andra världskriget infördes planekonomi för att rikta in produktionen på krigsansträngningarna — bara ett fyrtiotal personbilar tillverkades 1943—1945. Hela bilindustrins resurser gick åt för att producera stridsfordon. Och skatterna höjdes. Ransoneringar infördes — kriget märktes på köksbordet.
Dagens krig märks ju också. USA stänger gränserna, inför ett kontrollsamhälle… Nästan allt det vi förknippar med USA – öppenhet, demokrati, liberala friheter — har inskränkts. Det enda som inte rörts är skatterna. USA har enorma försvarsutgifter — och det kanske är rimligt för ett land i krig! Men det är inte rimligt att låtsas att någon annan ska betala. Men kulten av skattesänkningar har blivit det ENDA heliga som inte får röras.
Och där någonstans känner jag att kärnan i min syn på USA tio år efter 11 september ligger. Ett land som alltid varit ett löfte om frihet, har blivit ett land som förlamats av fixeringen vid tax cuts. Tre tusen människor mördades den där tisdagmorgonen… Var det verkligen i kampen för skattesänkningar de gav sina liv?