Författare: Per Enerud

Jag kan bara hoppas att det är slut på våldet. Jag kan bara hoppas att Ukraina – Europas näst största land – kan läka sina sår. Att ansvar utkrävs, att öppenhet och respekt kommer att prägla det land som nu ska försöka ta sig upp ur en lång period av olösta problem.

Jag har ganska envist hävdat att Majdan-upproret inte ska läsas i en höger-vänsterskala. Att fascister, högerextremister och antisemiter funnits med bland Majdan-upprorets anhängare är ett faktum. Precis som det även funnits judiska grupper och att ukrainska homosexuella höll en improviserad pride-parad till stöd för Majdan i januari. SAMTLIGA fotbollsfirmor – de ganska våldsbenägna Ultras – har stött Majdan och engagerat sig som livvakter. En Ultrasgrupp har stannat på Janukovitjs sida, Tavrija Simferopols fans, men den klubben finns på Krimhalvön, och det är en alldeles egen konflikt. Fascisternas närvaro i Majdan har, anser jag, inte gjort hela upproret till en fascistisk rörelse, precis lika lite som judarnas närvaro inte gjort det till en sionistisk aktion. Mycket på grund av att Majdan inte har varit en rörelse. Majdan har varit ett utbrott av folkligt missnöje med korruption och vanstyre.

Kanske är det över nu. Janukovitj har skrivit på ett avtal med oppositionspartierna om nyval och en återgång till den tidigare konstitutionen. I höst ska det bli val. Det är viktigt att veta att de partiledare som brukar kallas oppositionsledarna, som Klitjko, INTE har ett mandat från Majdan. De representerar inga andra än sig själva. Det är inte alls säkert att överenskommelsen betyder att krisen är över.

Och NU måste Ukrainas demokratiska krafter vara uppmärksamma på fascismen, men inte bara som vi har sett den på barrikaderna, i form av fanor och uniformer, utan även den smygande, stillsamma, salongsfascismen som redan är en realitet i Europas – i Sveriges – parlament.

Jag är svag för ett berömt citat av Bertolt Brecht:

Die Mühen der Gebirge liegen hinter uns
Vor uns liegen die Mühen der Ebenen

Bergens mödor ligger bakom oss; framför oss ligger slättens mödor. Nu – kanske – har upproret lyckats, revolutionens berg och motgångar är besegrade. Men nu börjar det svåra, enformiga arbetet med att bygga upp ekonomi, skapa förtroende för det politiska systemet, reformera rättsväsende. Gnetigt, tråkigt arbete i parlament och kommunfullmäktige. Kampen för demokratin, inte som heroism, utan som vardag.

Kommanodrop hördes:

– Ge fyr!

Och salfvan
smattrade.

Från alla håll
blixtrade elden ur gevärsmynningarne mot folkmassorna. Det var inga lösa skott.
Öfverallt stupade sårade och döde till marken.

Massan greps af
raseri och fasa. PÅ somliga ställen sökte den kämpa mot soldaterna och svarade
med revolverskott och påkslag, men på andra punkter flydde den, gripen af vild
panik.

Och kosackerna efter,
styrande midt in bland de flyende, sporrande sina hästar att taga höga språng
in i tjockaste trängseln. Män och kvinnor blefvo kullridna, piskade,
sönderhuggna. Benpipor krossade, ögon utsnärtade, magar intrampade, huvfuden
kluvna

Och högre än alla
jämmerskrin och rop och förbannelser smattrade skotten åt alla håll och i
synnerhet där massan tycktes vilja sätta sig till motvärn.

Gripen af förtvivlan
och raseri flydde den, efterlämnade högar av sårade och döde.

Platsen framför
Vinterpalatset, nyss så målerisk och praktfull såg ut som en slaktarebutik.
Öfverallt blodiga, lemlästade kroppar.

Och oupphörligt
gjorde kosackerna utfall efter de redan flyende. Deras lust, deras njutning var
att piska värnlösa (Nicolai Heiden – pseud. för Nils Hydén – Under tsarens
knutpiska, 1905).

Jag har inget att skylla på annat än min egen
ouppmärksamhet. Jag missade tåg 98 till Moskva och fick raskt göra en hel mängd
justeringar i mina planer. Lyckligtvis gick det ännu ett tåg till Moskva, och
jag bokade raskt en plats på tåg No 30 ”Turgenev”.

Ett tåg som heter Turgenev kan inte vara annat än bra. Och
eftersom en stor mängd läsarreaktioner övertygat mig om att det finns en
efterfrågan på tågreportage – varsågoda.

Stationen i Zaporizjia är inte så värst märkvärdig, tyvärr.
Längs de stora stambanorna finns det rätt häftiga stationsbyggnader – åker man
Transsibiriska järnvägen (tåg No 2 ”Rossija”) kan man till exempel förundras
över Novosibirisk som ser ut som ett ånglok, med skorsten och allt. Stationen i Zaporizjija ser ut som en
station.

Det som är roligt med att åka tåg i ex-Sovjet är att det
luktar stenkol på stationerna. Alla vagnar är uppvärmda med en koleldad
varmvattenberedare – en samovar, kort sagt, som både är värmekälla och
tekokare. Det här kan verka lite medeltida, men har klara fördelar de gånger
tåget blir stående strömlöst på linjen. Vagnarna kan hållas varma bra länge
även i sibirisk kyla med värmekällor som är oberoende av strömförsörjningen.
Och Zaporizjia levererar stenkolsdoft och den sorts dunkel som man nästan bara
kan möta på stora stationer: strålkastarljus genom dimman; långa skuggor;
mullret från evighetslånga godståg.

Det är en svårslagen stämningsskapare och
när tåg No 30 ”Turgenev” långsamt och gravitetiskt — ja, alltså dimensionerna
på loket är hisnande; ett typiskt västkustskt svenskt elektriskt tåg skulle se
ut som en tändsticksask vid sidan av det här monstret till lok. Hur som helst –
man fylls av vördnad nästan.

Och nu sitter jag här och riktigt pöser i komfort och
väldiga kuddar. Jag köpte finbiljett, och det är, som bekant, skönt med egen
kupé. Jag har redan översköljts av erbjudanden om te, kex, kakor, souvenirer
och room-service-mat.

Varje vagn har en personal på två personer; som regel
kvinnor som sköter samovaren och säljer te och delar ut lakan (man får bädda
själv). I just det här fallet – Svetlana och Tatiana. Svetlana är glad och
pratsam; Tatiana är tystlåten och håller sig lite undan, men lite senare kommer
hon till kupén med ett formulär jag ska fylla i för inresan till Ryssland. ”Vad
säger man om Ryssland i Sverige”, undrar hon.

Jag säger lite artigheter om balett och sport och går inte
in på frågor om mänskliga rättigheter och auktoritära ledare. Det vore fel
forum för att ta upp kritik mot rysk politik. Vi pratar lite om Majdan och hon
är genuint nyfiken på det jag säger – att Majdan fått folk i Ukraina att inse
att de kan ha makt över sitt lands öde. Tyvärr ville inte Svetlana och Tatiana
bli fotograferade så dem får ni inte möta här.

Det här är alltså den finaste sortens tåg – ”firmatågen” –
de som har ett eget varumärke och är lite mer påkostade. Tåg No 98 har inget
namn, och där är det lite råare, ruffare, lite mer East End över det hela.
Toalettstolssmugglare åker inte med tåget Turgenev.

Handfast råd till tågresenärer i Ryssland och Ukraina: ta
med tofflor och mjukisbyxor. Alla passagerare byter ögonblickligen om till
oerhört avspänd kostym och lägger sig ner. Se till att kontrollera vilken
valuta som accepteras ombord – Turgenev är ett tåg som drivs av de ryska
statsbanorna och här accepteras bara rubel i kontanter. Inga kort. Det här kan
ju vara lite marigt om man som jag reser FRÅN Ukraina där det inte är
självklart att man kan få tag på ryska kontanta medel.

En irriterande faktor som kraftigt drar ner komforten ombord
är gränskontrollen. Vid utresan ur Ukraina, vid midnatt är det en kontroll, och
några timmar senare kommer den ryska gränskontrollen ombord. Klockan är halv
fem på morgonen när jag kan låsa dörren och vaggas till sömn i den väldigt
smala sängen.

Och när det blivit ljust kan man njuta av Rysslands februarislaskiga vidder.

Och i Tula bär två soldater omkring på trummor.

Jag beställer lunch från restaurangvagnen –
själva lunchen är nästa arketypiskt rysk: borsjtj, och till varmrätt – bovete
med kyckling. Men maten är lagad ombord, inte uppvärmd från ett storkök utan
tillredd här och nu.

Strängt taget – servicen är inte, ska vi säga, av
flygvärdinnetyp. Den professionella glättigheten saknas fullständigt, men
människorna är genuint vänliga och pratsamma. Damen som kommer med lunchen
överöser mig med smeksamma moderliga tillmälen: jag blir nästan lite generad –
”moj chorosjij”… min fine? Nej,
svenska språket har svårt att uttrycka smeksamhet. ”Moj chorooooosjij”… Hon blir enormt glad över att jag tyckte maten
var god, för det var den. Framförallt soppan. Bovete är nog lite mer
motsträvigt för svenska smaklökar att hantera.

Ett par minuter innan utsatt ankomsttid är vi framme i
Kurskbangården i Moskva. Jag betalar Tatiana och Svetlana för mitt te och mina kex och stiger av. Vi
har gjort en resa.

Nästan alla jag träffat som sagt att de aldrig varit i Ryssland brukar ange som orsak att det ju bara är grått och tråkigt där. Det är inte grått och tråkigt i Ryssland. Eller Ukraina. Just nu är jag i Ukraina och det är inte Ryssland. Inte mer än Sverige är Tyskland. Eller Uruguay.

Det är som sagt inte så värst grått i Ryssland (eller Ukraina, inte gråare än i Kista eller Norrtälje), men det är klart att det inte är så svårt att hitta grått om man söker lite. Lägg till tjock dimma och februarislask och vips får vi alla tänkbara nyanser av grå.

Jag tänker ibland på att orden grå och gråt ligger nära. Det finns nog ingen koppling egentligen Men det finns en melankoli i vårvinterns slask och bakgator i nedslitna städer i Östeuropa. Och melankoli är en ganska vacker känsla. Jag har hört någonstansifrån att tårar är den enda kroppsvätska som inte väcker äckel. En tår är något vackert.

Och kanske vill jag tro att även färgen grå har samma ton. Grå är aldrig grällt. Grå är stillsamt och ofta lite varmt på något vis: en grå yllefilt, en rock av vadmal. En varm stuga i skogen. Eller en bakgård i en sliten stad i Östeuropa.

Man kan inte resa någonstans utan att ha böcker med sig. Att sitta på en flygplats och vänta; att åka tåg eller bus utan läsning, det är en ren pina. En gång var jag på en solsemester och de fem böcker jag tog med mig tog slut! Jag fick börja om och läsa samma igen. Det gick bra det också.

Nu köpte jag Kavallerist-flickan av Nadezjda Durova. En legendarisk bok och en av Rysslands första självbiografier. Durova föddes i en adelsfamilj utan stora tillgångar och beskriver en barndom av tvång och kärlekslöshet. Hennes mamma drömde om en son, och blev djupt besviken när hon födde en flicka. Besvikelsen tog hon ut på barnet, som dessutom var högljutt och livligt.
Pappan var husar – ett slags kavallerist – och familjen levde med regementet. Durova beskriver hur hon fascinerades av vapnen och hästarna och att hon helt saknade intresse för de kvinnliga verksamheter hennes mamma försökte uppfostra henne i. Hon insåg tidigt att vara kvinna, det var att vara förslavad. Och hon formulerar sitt missnöje med sitt öde:

[Min mor sa ofta att] kvinnan är född för att leva och dö i träldom; ofriheten är hennes arvedel. Bördan av att ständigt vara hindrad från oberoende och ett liv under alla former av tvång präglar hennes tillvaro från vaggan till graven; hon behärskas av svagheter, hon är berövad fulländning och är oförmögen till allt. Kort sagt, kvinnan är den olyckligaste, minst värda och föraktfulla av alla skapelser på jorden. Jag blev yr i huvudet av den här beskrivningen; jag beslutade mig för att vad det än skulle krävas befria mig från mitt kön som var, som jag förstod det, förbannat av Gud.

Så Nadezjda Durova sparar fickpengar, tar sin fars häst och rymmer till armén. Där uppträder hon som ung pojke och säger att hon flytt från sin familj som inte vill tillåta ”honom” att bli soldat. Hon visar sig vara en duktig ryttare och får beskydd bland en grupp kosacker från Don.

Den här boken skrev vid 1840-talet, och skildrar till stor del Durovas upplevelser under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Hon deltar i strider, skildrar livet i lägren och på baler. På olika vägar från kejsaren nys om att det finns en ung kvinna vid fronten, och han begär ett möte. Han lovar att tillåta henne stanna i armén, men hon måste byta förband då och då, eftersom hennes dåliga skäggväxt avslöjar att hon inte är en av grabbarna.

Hela boken är skriven med en skön energi. Hon är rolig och drastisk, men man skulle ju gärna vilja höra mer om hela hennes kamp för att bevara hemligheten om sitt kön i åratal. Nu beskriver hon det mest som ett problem i samband med baler, då hon har en känsla av att andra kvinnor ser i hennes ögon att hon inte är en man. Hennes befäl klagar faktiskt inför henne att hon är onaturligt ointresserad av damerna på bal. En riktig husar ska sätta kvinnors hjärtan i brand.

Boken har ju varit väl känd i över hundrafemtio år, och det har skrivits operett och gjorts film, men mest bara i Ryssland. Durovas öde har varit märkligt okänt i väst, och hon översattes till engelska först i slutet av 80-talet. Sedan dess har den varit en källa till forskning och resonemang kring genusfrågor och sexualitet. Durova var gift och hade barn, men bar manskläder även sedan hon lämnat det militära. Hon krävde att hennes barn skulle tilltala henne genusneutralt – inte mamma eller pappa, utan ”förälder”.

Många har försökt resonera kring hennes sexuella orientering – i boken är hon absolut kysk. Om hon skulle vara asexuell eller cissexuell eller transsexuell, det framgår inte alls. Den enda kärlek hon beskriver är till sin tjerkessiska häst Alkid.

Bäst är boken, tror jag, om man helt enkelt läser den som en skildring av en människa som gjorde ett självständigt val, oberoende av samhällets och samtidens normer.

Jag befinner mig alltså i Zaporizjia och kan bara fantisera om vad det skulle ge för poäng i Alfapet. JÄTTEMÅNGA. Dessutom borde det nog igenkligen stavas Zaporizjzjija, för det ska vara två tonande sj-ljud i rad där i slutet. zjzj. Tänk fet humla en varm försommardag.
Här är det svårt att tänka på humlor och försommardagar just nu, för det är februari och rent groteskt grått och slaskigt. Det duggregnar. För någon vecka sedan var det svinkallt och soligt. Nu är det grått och grått och dimmigt – på TV berättar de att flygtrafiken i stora delar av Ukraina står stilla och att även hamnarna håller stängt – bara tågen går, eftersom tåg, som bekant, inte påverkas av väder.
Zaporizjia är en stor industristad som svårligen kan kallas vacker. Den hette Alexandrovsk fram till 1921 och sedan – Zaporozjie på ryska och Zaporizjzjija på ukrainska. Za porogi – nedom forsarna. Staden ligger vid Dneprs forsar, som en gång i tiden var kända vid sina skandinaviska namn. Just här låg en stor ö där vikingarna stannade och fikade när de var på väg till Micklagård. Den tidens Tönnebro.

Och här höll kosackerna till femhundra år senare. Det finns en speciell gren av kosackerna som kallas just Zaporogkosacker – kosackerna nedanför forsarna. En berömd målning av Ilja Repin skildrar hur kosackerna skriver ett elakt brev till den turkiske sultanen. Och de gjorde alltså på den här ön, Chortitsija, som i dag är ett naturreservat. Vore skoj att se, men i morgon ska jag hem igen. Snabbt besök. Och inga kosacker fick jag träffa. Värdelöst. Och vädret är som sagt – också värdelöst.

Men det är ändå roligt att se en ny plats. Och jag vill gärna komma hit igen under gynnsammare väderförhållanden.

Det ska sägas på en gång: tåg 97 till Zaporizjia var framme på minuten i tid. Det är ändå lite imponerande. Annars var det en rätt tröttsam resa. Tåg 97 hör till en enklare kategori tåg, och kan inte jämföras med Pilgrimsfalken, Sapsan, som går mellan Moskva och Petersburg och Moskva och Nizjnij Novgorod.
Och inte heller kan stackars tåg 97 jämföras med den kategori tåg som kallas ”firmennye”. Varumärkeståg eller hur man nu ska översätta det. Av ordet ”firma”. De är ganska påkostade och erbjuder en mängd service ombord – room-service, TV i kupén, gratis frukost… Lite olika.
Tåg 97 är ett ”snabbtåg”. Nu ska vi kanske inte överdriva snabbheten, men det är ett tåg som stannar väldigt sällan. På den femton timmar långa resan stannar vi en sex-sju gånger. Två av dem är för en tjatig gränskontroll på i gryningen. Usch. Frasen ”sex på morgonen” kan användas bättre.
Tåg 97 erbjuder en komfort som innebär tak och väggar och brits och dörr. Och filt och faktiskt lakan och egendomligt pösiga kuddar, och då åkte jag ändå i den lyxigaste lyxklassen för sybariter och hedonister. Ursprungligen hade jag en annan bokning, men jag nappade på erbjudandet om att mot en redig muta uppgradera mig.
Delade kupé med en gentleman som fraktade toalettstolar. Kupén var ganska full med toalettstolar, vilket väckte en del uppmärksamhet vid tullkontrollen.
Mitt pass fascinerade gränspoliserna. Jag har den nya modellen som är full med egendomliga finesser – genomskinliga fotografier och instansade underligheter – passpoliserna ropade till sina kollegor för att visa upp märkvärdigheten: ”Hur du sett ett sånt här svenskt pass?” De hade fickorna fulla med kontrollmanicker och lyste på passet och höll det mot olika scannrar och Gud vet vad. Däremot tittade de inte på själva mig.
Järnvägsstationen Zaporizjia är inte känd för att vara bekvämt placerad. Den ligger hopplöst långt från centrum, till taxichaufförernas fromma.
Och när jag kom fram till hotellet och kontakta kosacköversten som skulle ta emot mig och visa mig Zaporogkosackernas livsföring och samhällssyn, så hade han ändrat sig. Nu ville han inte längre träffa mig.
Nå. Det går att leva med. Jag skriver om något annat i stället. Och i morgon kan jag ju njuta av tåg 98, samma, fast norrut.

Om svenskar skulle fantisera ihop ett drömland dit man vill åka på semester, då skulle det vara ett land med sol, hav, berg, värme, god mat, leende människor och billig sprit. Och på mycket få av de här punkterna uppfyller Ryssland de högt ställda och rimliga krav svenskar ställer på sina semesterparadis.

Men ändå. Det finns inget annat land jag blir så upprymd av som Ryssland. Fast här inte finns tapas eller samba eller salsa eller soldränkta stränder och allt som man normalt ska gilla.

Ryssland har vädret mot sig. Och en statsledning som gör allt för att svärta ner landet och dess folk. Ryssland har en historia som inte är vacker, med folkmord och våld, och en nutid som också väcker berättigad avsky.

Men så har vi människorna. Och låt mig bara ge en liten, liten glimt av vad man möter. Här i landet. Varje helgdag klockan tretton noll-noll är det dans i Sokolnikiparken. Oavsett väder och årstid.
Det är väldigt anpråkslöst. Någon sätter ihop ett spellista på en och en halv timme med lättdansad, glad musik och så kör vi:

Det är helt gratis och det är lätt att bli avundsjuk och de verkar ha så satans roligt. Och det är nog det som är hemligheten med Ryssland – de har så roligt, även när de lider nöd. Det här är fattiga pensionärer som faktiskt får fundera på om de har råd till de 28 rubel som tunnelbanan kostar till Sokolniki (ungefär sju kronor). Men under en och en halv timme får de helt enkelt ha skoj, och sedan tar de tunnelbanan hem igen.

(Och jo, nog blir man åthutad ibland. En herre klagade på att jag stod och fotade, men han var nog mest ängslig över att bli sedd med fel kvinna.)