Jag har inget att skylla på annat än min egen
ouppmärksamhet. Jag missade tåg 98 till Moskva och fick raskt göra en hel mängd
justeringar i mina planer. Lyckligtvis gick det ännu ett tåg till Moskva, och
jag bokade raskt en plats på tåg No 30 ”Turgenev”.
Ett tåg som heter Turgenev kan inte vara annat än bra. Och
eftersom en stor mängd läsarreaktioner övertygat mig om att det finns en
efterfrågan på tågreportage – varsågoda.
Stationen i Zaporizjia är inte så värst märkvärdig, tyvärr.
Längs de stora stambanorna finns det rätt häftiga stationsbyggnader – åker man
Transsibiriska järnvägen (tåg No 2 ”Rossija”) kan man till exempel förundras
över Novosibirisk som ser ut som ett ånglok, med skorsten och allt. Stationen i Zaporizjija ser ut som en
station.
Det som är roligt med att åka tåg i ex-Sovjet är att det
luktar stenkol på stationerna. Alla vagnar är uppvärmda med en koleldad
varmvattenberedare – en samovar, kort sagt, som både är värmekälla och
tekokare. Det här kan verka lite medeltida, men har klara fördelar de gånger
tåget blir stående strömlöst på linjen. Vagnarna kan hållas varma bra länge
även i sibirisk kyla med värmekällor som är oberoende av strömförsörjningen.
Och Zaporizjia levererar stenkolsdoft och den sorts dunkel som man nästan bara
kan möta på stora stationer: strålkastarljus genom dimman; långa skuggor;
mullret från evighetslånga godståg.
Det är en svårslagen stämningsskapare och
när tåg No 30 ”Turgenev” långsamt och gravitetiskt — ja, alltså dimensionerna
på loket är hisnande; ett typiskt västkustskt svenskt elektriskt tåg skulle se
ut som en tändsticksask vid sidan av det här monstret till lok. Hur som helst –
man fylls av vördnad nästan.
Och nu sitter jag här och riktigt pöser i komfort och
väldiga kuddar. Jag köpte finbiljett, och det är, som bekant, skönt med egen
kupé. Jag har redan översköljts av erbjudanden om te, kex, kakor, souvenirer
och room-service-mat.
Varje vagn har en personal på två personer; som regel
kvinnor som sköter samovaren och säljer te och delar ut lakan (man får bädda
själv). I just det här fallet – Svetlana och Tatiana. Svetlana är glad och
pratsam; Tatiana är tystlåten och håller sig lite undan, men lite senare kommer
hon till kupén med ett formulär jag ska fylla i för inresan till Ryssland. ”Vad
säger man om Ryssland i Sverige”, undrar hon.
Jag säger lite artigheter om balett och sport och går inte
in på frågor om mänskliga rättigheter och auktoritära ledare. Det vore fel
forum för att ta upp kritik mot rysk politik. Vi pratar lite om Majdan och hon
är genuint nyfiken på det jag säger – att Majdan fått folk i Ukraina att inse
att de kan ha makt över sitt lands öde. Tyvärr ville inte Svetlana och Tatiana
bli fotograferade så dem får ni inte möta här.
Det här är alltså den finaste sortens tåg – ”firmatågen” –
de som har ett eget varumärke och är lite mer påkostade. Tåg No 98 har inget
namn, och där är det lite råare, ruffare, lite mer East End över det hela.
Toalettstolssmugglare åker inte med tåget Turgenev.
Handfast råd till tågresenärer i Ryssland och Ukraina: ta
med tofflor och mjukisbyxor. Alla passagerare byter ögonblickligen om till
oerhört avspänd kostym och lägger sig ner. Se till att kontrollera vilken
valuta som accepteras ombord – Turgenev är ett tåg som drivs av de ryska
statsbanorna och här accepteras bara rubel i kontanter. Inga kort. Det här kan
ju vara lite marigt om man som jag reser FRÅN Ukraina där det inte är
självklart att man kan få tag på ryska kontanta medel.
En irriterande faktor som kraftigt drar ner komforten ombord
är gränskontrollen. Vid utresan ur Ukraina, vid midnatt är det en kontroll, och
några timmar senare kommer den ryska gränskontrollen ombord. Klockan är halv
fem på morgonen när jag kan låsa dörren och vaggas till sömn i den väldigt
smala sängen.
Och när det blivit ljust kan man njuta av Rysslands februarislaskiga vidder.
Och i Tula bär två soldater omkring på trummor.
Jag beställer lunch från restaurangvagnen –
själva lunchen är nästa arketypiskt rysk: borsjtj, och till varmrätt – bovete
med kyckling. Men maten är lagad ombord, inte uppvärmd från ett storkök utan
tillredd här och nu.
Strängt taget – servicen är inte, ska vi säga, av
flygvärdinnetyp. Den professionella glättigheten saknas fullständigt, men
människorna är genuint vänliga och pratsamma. Damen som kommer med lunchen
överöser mig med smeksamma moderliga tillmälen: jag blir nästan lite generad –
”moj chorosjij”… min fine? Nej,
svenska språket har svårt att uttrycka smeksamhet. ”Moj chorooooosjij”… Hon blir enormt glad över att jag tyckte maten
var god, för det var den. Framförallt soppan. Bovete är nog lite mer
motsträvigt för svenska smaklökar att hantera.
Ett par minuter innan utsatt ankomsttid är vi framme i
Kurskbangården i Moskva. Jag betalar Tatiana och Svetlana för mitt te och mina kex och stiger av. Vi
har gjort en resa.