Varför revolutionen inte segrar i Ukraina.

En faktor som inte har kommit fram i rapporteringen kring protesterna i Ukraina är att landet praktiskt taget fullständigt saknar fackföreningsrörelse. I de flesta andra länder skulle något hänt efter tre månaders ganska hårdhänt kraftmätning, som i Ukraina. Men i Ukraina är dödläget totalt. Demonstranterna kan göra utfall, polisen kan göra räder, men i sak händer inget. Regimen har all makt; oppositionen har ingen. Det enda som gör att regimen inte sopar undan hela proteströrelsen, är att det skulle få ett för högt politiskt pris. Det går inte att göra en Himmelska-Fridens-Torg-operation och helt enkelt skicka in stridsvagnarna.

I Grekland, Spanien, Italien och andra europeiska länder skulle en sådan här kraftmätning ganska snabbt leda till strejker och massprotester. Så icke i Ukraina, Baltikum eller Ryssland. I konservativa ekonomiska tidningar hyllas balterna emellanåt för sin återhållsamhet under finanskrisen: stoiskt har de härdat ut, till skillnad från de veka sydeuropéerna som utlyser generalstrejk så fort gratiskaffet dras in för konduktörer på länsbussarna.

The Economist borde skicka tackkort till Leninmausoleumet i Moskva, för det är hans förtjänst att storfinansen kan och får härja fritt i ex-sovjet. Lenin var kraftigt skeptisk mot fackligt arbete – skulle arbetarna få det bättre, blev de mindre benägna att göra revolution. Lenins mål var inte mätta och trygga arbetare; målet var världsrevolutionen. Kommunismen var genuint fackfientlig, och när Lenin fick makten såg han till att bekämpa alla tendenser till ”trejd-junionizm”, som han kallade det.

Det finns ett intressant mönster här – alla omedelbara konkreta behov underordnades den långsiktiga visionen om världsrevolutionen. Kvinnokampen fick inte hindra klasskampen; arbetarnas rättigheter och villkor fick inte försvaga statens intressen. Och så vidare.

Det HAR gjorts försök att skapa fackföreningar efter Sovjets fall, men under nittiotalets ekonomiska kaos var det ju arbetsgivarnas marknad. Passade inte galoscherna – varsågod, där är utgången.

Så Janukovitj kan lugnt njuta av sin sjukledighet. Proteströrelsen har inte en chans. Det finns inga strejkkassor. Det finns ingen anställningstrygghet. Det finns inga som helst möjligheter för demonstrationerna att mobilisera ett fackligt motstånd. Det har Lenin sett till.