Jerusalem. Tro nu inte att jag bara sitter och hänger i östra Jerusalem. Icke. Vårt kontor ligger i det allra västraste av det västra, mellan Jaffagatan och Profetgatan, där de ortodoxa judarna håller till. Rätt när Ben Yehuda-marknaden, där en självmordsbombare slog till häromåret. Ben Yehuda-marknaden är ett otroligt trevligt ställe, och, om ni ursäktar uttrycket, oväntat orientaliskt.
Det är ju faktiskt ganska djupt fördomsfullt att föreställa sig Jerusalem som uppdelad i en orientalisk-arabisk-ursprunglig del och en europeisk-judisk-modern. Ingen ifrågasätter ju att det bott judar i Jerusalem i alla tider. Det är ju faktiskt inte så att de kom hit 1948 allihop. Judarna är en lika självklar del av Mellanöstern som araberna. Frågorna om gränsdragningar och säkerhetszoner är politiska konflikter, egentligen inte etniska.
Hur som helst: även om det bott judar här alltid, så är det ju faktiskt så att de allra flesta har kommit hit rätt nyss, och de allra flesta har kommit från Europa. Men föreställningen om det arabiska Jerusalem som mer ursprungligt är nog mest en romantisk illusion. Och föreställningen om det västra Jerusalem som modernt och europeiskt är, har jag förstått, en vanföreställning.
Ben Yehudamarknaden är en precis lika stimmig marknad som var som annan marknad som helst i Mellanöstern. Det säljs allt från melonstora avocados till pincetter för att dra ut hår ur näsan. Det typiska bazar-ljudet: handlare som ropar lockpriser åt oss kunder, skramlande kärror med väldiga laster av tunga kartonger och knöliga bylten. Den typiska bazar-doften: en hisnande blandning av kryddor, fisk och malmedel. Det är precis på varenda punkt olikt ett europeiskt snabbköp.
I kvarteren runtomkring finns massor med hantverkare och småbutiker. Påfallande många ryska butiker – här är det inga problem att hitta rysk vodka och fläskkorv. Västra Jerusalem är kort sagt samma slags brokiga myller som östra. Mosaiken består av andra bitar helt enkelt.
Men en ganska trist besvikelse blev judiska kvarteret i Gamla stan. Staden innanför murarna består av fyra bitar: en kristen, en muslimsk, en armenisk (som om inte armenerna vore kristna…) och en judisk. Det finns judiska hus här och var överallt, men området hitom klagomuren är det judiska kvarteret. Man känner igen det på att all handel plötsligt försvinner och allt blir renfejat och luftkonditionerat. Det känns som ett hotell på något sätt, ni vet, som ett sånt där otroligt fint och exklusivt hotell med ”genuina” restauranger i bottenplanet. Det känns torftigt på något sätt. En trappa upp till vänster: till Västra muren – den som vi brukar kalla Klagomuren. En stenhård säkerhetskontroll – metalldetektorerna reagerade på glasögonbågarna!
Klagomuren gör ett starkt intryck av högtidlighet och andlighet. Så pass att jag inte vågar gå fram av respekt för platsen. Det är inte min plats. Jag har inte rätt att gå fram till muren och gapa. Känns det som. Jag har en stark känsla av att det vore att bryta platsens integritet att närma sig den bara för att det är ett coolt ställe som jag har sett på bild. Jag stannar en bit bort och läser om VARFÖR muren är så helig.
Här ligger nämligen grundstenen för hela kosmos. När Gud skapade världen, så började han här. På den här platsen. Det är kort sagt här Skaparen och Skapelsen möts. Det är rätt stort.