Jerusalem. Tillbaka i storstan. 30 grader känns rätt svalt efter ett par dagar med 45 vid Döda havet. Jag pratade med min dotter om det här med sorg och saknad. Hennes vänner som dog, hennes egen sorg, hennes pojkväns. Vi bestämde oss för att det kunde vara en vacker gest att tända ljus vid Heliga gravens kyrka här i Jerusalem: det är ändå bara en två-tre hundra meter bort.
Vare sig jag eller Anja är särskilt religiösa, men vi har båda två oerhört lätt att känna respekt för kyrkan som rum, för tron som andlig kraft. Vi har båda svårt att ta ateism på allvar, men vare sig hon eller jag skulle känna den riktiga övertygelsen om vi läste trosbekännelsen. Hur som helst – att tända ett ljus till minne av en vän är en vacker gest, och att kunna göra det i Heliga gravens kyrka i Jerusalem är storartat.
Alltså: till minne av Malin och Jesper, tände jag i eftermiddags två ljus invid Kristi grav.
Jag vet inte riktigt vad jag menade med att tända ljusen, men det kändes ganska skönt. Heliga gravens kyrka är en märklig plats. Den delas mellan alla tänkbara kyrkor, och varje kyrka har ansvaret för en egen scen i hela den hemska historien om Jesu död. En kyrka ansvarar för den plats där Jesus kläddes av, en anna för den plats där korset ställdes, en tredje för en plats där hans blod fläckade marken, och så vidare.
Överallt står folk på knä, överallt gör folk korstecknet, överallt finns heliga ord inskrivna i väggarna med grekiska, ryska, latinska, koptiska, armeniska bokstäver. Det känns att det är en plats dit människor sökt sig för att få tröst i två tusen år. Och när jag tänder de där två ljusen känns det att jag är en i ett två tusen år långt tåg av människor som sökt svar på frågor, tröst i sorg, lugn i oro på just den här platsen. Det behövs inte så mycket av själva Gudstron. Redan kunskapen om att det här en plats för eftertanke, respekt och stillhet är tillräcklig.
Kanske betyder det också nåt för Malins och Jespers vänner och familjer. Vetskapen om att det under några timmar brann ett par små ljus till deras minne, till deras ära, vid Kristi grav, långt hemifrån.
jättefint och bra. jättefint och bra. och så en stöttande tröst till den stöttande som stöttas av en sörjande som stöttas en sörjande. som stöttas av den sörjande. som sörjer och stöttar de sörjande, och så går allt i led, om och om igen. alla ord som egentligen bara försöker beskriva en kedja av sorg och stöd av alla som är berörda. stackars alla.