Jerusalem. Här invid kontoret finns ett par ganska trevliga smörgåsrestauranger. För ett par tior får man en finfin falafel eller en alldeles utmärkt bagettsandwich. Jag och Sergio går ut för att luncha och när jag sätter tänderna i min falafel stoppar polisen upp trafiken på Jaffagatan, precis här utanför. En polisbuss, en motorcykelpolis. Snart kommer en buss till. Både bilar och fotgängar hindras från att komma fram, och ett hundra meter långt avsnitt av vägen töms. Precis där vi sitter och tuggar i oss falafel.
Vi undrar vad som hänt. Ett misstänkt föremål utanför en port. Bombspecialister måste kolla. Jaha. Bomb. Och här sitter vi och äter falafel.
Det är en stark känsla av vardagslunk. Kön av bussar och taxibilar på den starkt trafikerade Jaffavägen blir snabbt lång, men ingen verkar stressa. Säger polisen att man kollar ett bombhot, så lyder man. Det är absolut ingen dramatik i det hela. Det enda spännande som händer är när en mopedist försöker åka förbi. Han blir omedelbart stoppad av polisen, som snabbt och elegant snor startnyckeln.
Jag hinner inte äta upp hela falafeln innan incidenten är över. Fritt fram, ingen bomb. NU utbryter däremot kaos, när alla taxibilar och bussar försöker komma före alla andra.
hahaha för att citera martin för en sekund sen: ”när ska din pappa skriva en bok? jag tror han skulle skriva en rolig bok. han skulle kunna bli som muminpappan och skriva på sina memoarer”
hahah
USCH!