Jerusalem. Dagen har ägnats åt lögn. Det är lite olämpligt, eftersom journalistik går ut på att ljuga så lite som möjligt, men i dag har jag ljugit, fräckt och skamlöst, rakt i ansiktet på en präst. Två präster, faktiskt. Munkar rentav. Och alltihop av snöd egennytta.
Jag ville nämligen gärna besöka klostret Mar Saba. Ett grekiskt-ortodoxt kloster en dryg mil öster om Jerusalem. Där öknen börjar. Vid Kidronbäcken. Klostret är en doldis bland det heliga landets alla sevärdheter, och det är väldigt krångligt att hitta dit, där det ligger i djup dal i Judéens öken, på sluttningarna ner mot Döda havet. Det ligger så väl dolt, att det är lätt att missa, även om man är bara några hundra meter bort.
Men det är en av de två äldsta kyrkorna i det heliga landet. Vi talar om 400-500-talet. Det är ett av del äldsta kristna klostren i världen, och det är ju absolut nåt man gärna vill besöka. S:t Saba var en munk som sökte enskildheten och tystnaden i öknen. Han var en oerhört välbärgad man och lät bygga en liten kyrka som han helgade till S:t Nikolaus. Så småningom samlades andra munkar runt honom: längs hela Kidronbäckens dalgång finns små eremitgrottor. Under klostrets storhetstid fanns det flera tusen munkar här. När Saba dog begravdes han, men fjorton år senare upptäckte munkarna att hans kropp inte förmultnat, och de förstod att han var en helig man. De byggde en ny kyrka där man än i dag kan se S:t Sabas mumifierade kropp.
Men nu är det så här, att munkarna inte gärna tar emot besökare. Klostrets dörrar är stängda, när man knackar på får man frågan vem man är. Och då bör man – om man vill in – svara att man är ortodox. Så jag och min fotograf var alltså ryssar från Moskva. Vi släpptes in, men fick lämna våra kameror hos väktarmunken. Sen kom det en högrest munk och tog emot oss hjärtligt: det är alltid trevligt att få ryska gäster (Ähum).
Vi vandrade runt. Jag tände ljus. Munken vägrade låta mig ta betalt för ljusen. Man tar inte betalt av gäster! Munken berättade om hur klostret överlevde persernas invasion på sexhundratalet, men inte ”barbarerna” på elvahundratalet. Det slår mig att han kanske menar korsfararna. De katolska korsfararna hade måttlig respekt för ortodoxa kloster. I ett särskilt kapell ligger skallarna efter de munkar som barbarerna dödade.
Munken erbjuder sig att be förbön för min familj. Ert namn? Pjotr? Er fru är också döpt och ortodox? (Just vid den här punkten slapp jag, slava Bogu, ljuga.) Och era barn?
Jamen inte kan jag väl missuna mina ungar en helig mans förbön, och min lögn är min synd och inte deras, så ja, min döttrar är också döpta och ortodoxa. Anna Petrovna och Maria Petrovna. Munken skriver upp allt på en lapp och för in oss i ett angränsande rum: där står iskallt vatten, ett glas juice och – ouzo. Vi försöker nästan desperat be om att få ge pengar: nej, inga pengar!
När vi går får vi vigt vatten och helig olja. Som tack för att vi ljugit.
På vägen hem tröstar mig vår chaufför: Ingen fara. Det här är det heliga landet – här ljuger alla!
En mycket bra och balnserad recension a la Borges där du komfronterades
mellan det behov att tillfreställa nyfikenheten att lära känna något gömt
och den kulluturella etiken förankrad i din innersta tro. Tror du att en
icke luteran eller puritan skulle ha samvetskval för att fräckt och
skamlöst, ha gjugit rakt i ansiktet på en präst.?
Vore det inte intressant att göra ett inslag om de misstron och tvivel som
skapades sedan Korstågen, från ortodoxa gentemot katoliker?