Mera vore bättre.

En bloggargranne: www.klimakteriehaxan.blogspot.com konstaterade att de oregelbundna verben håller på att trängas bort av de regelbundna. Snart, misstänker hon, kommer folk på fullt allvar att säga sovde och gedde. Det vore naturligtvis lite trist. Det är snyggt med den där vokalförskjutningen: rinna, rann, runnit.

Några verb har ju redan tvingats in i ledet: simma, sam, summit är det ju ingen som säger, och än mindre hjälpa, halp, hulpit. Fast jag har alltid gillat participet ”ohulpen” och brukar förvirra människor genom att då och då, när tillfälle ges, använda det.

Nåt annat som är på väg att försvinna är konjunktiven. Det vore trist om de försvann helt; tänk om det funnes möjlighet att damma av dem?

Konjunktiv är en verbform – ett modus om man använder den grammatiska terminologin – som används för att uttrycka osäkerhet, önskningar, drömmar. Normalt uttrycker ju verb definitiva aktioner: Jag gör, jag äter, jag fnyser, jag är doktor i bysantinologi. Konjunktivet är mindre självsäkert: ”Om jag vore doktor i bysantinologi…”

I modern svenska uttrycker vi det här med ett tråkigt hjälpverb: ”om jag hade varit doktor i Bysantinologi…” Ordyvigt och platt. ”Om jag vore…” LÅTER till och med vackrare, med det där långa ”vooo-et” i mitten. Jämför med ”hadde vari”. Nä, usch.

Det finns en koppling mellan oregelbundna verb och konjunktiv. Det är nämligen bara i de oregelbundna verb som konjunktivet märks. ”Om jag cyklade till skolan” är konjunktiv av ett regelbundet verb, och frasen betyder ju samma sak som ”om jag hade cyklat till skolan” eller ”skulle jag ha cyklat till skolan”. Men funderar man på konsekvenserna av att ge sig till skolan till fots, då märks hela tjusigheten i de oregelbundna verben: ”Om jag ginge till skolan”. Är det inte snyggt?

Just vore och ginge är exempel på konjunktiver som man fortfarande möter, men de går att bilda till varje oregelbundet verb. Så här är modellen.

1. Ta en oregelbundet verb. Fnysa, till exempel.

2. Ta tema på det: fnysa, fnös, fnusit.

3. Leta reda på den gamla – likaledes bortglömda – pluralformen i imperfekt: vi fnöso.

4. Byt o mot e. Fnöse.

5. Vips! Ett konjunktiv är skapat. ”Om jag fnöse under konserten, så…”

Nu måste man i och för sig hålla i minnet att detta endast är imperfekt konjunktiv. Det finns ett presens konjunktiv också. Det är lite lättare att tillverka, men lite svårare att använda. Å andra sidan kan presens konjunktiv skapas av alla verb, inte bara av de oregelbundna.

1. Ta ett verb i infinitiv. Leva

2. Byt ut a mot e i infinitivformen. Leve.

3. Vips! Du har ett presens konjunktiv framför dig.

Presens konjunktiv kan väl enklast användas när man annars skulle använda hjälpverbet ”må”. Du må leva – leve du! Den som kan må rädda sig – Rädde sig den som kan! Det må fan veta – Det vete fan!

Om nu folk skreve på det här viset så vore det väl roligt! Bevare de oregelbundna verben! Leve de!