Civil lydnad.

De senaste veckorna har jag irriterat folk genom att inte gå mot röd gubbe. Det må vara hur tomt som helst på vägen: jag väntar på grönt. Jag bestämde mig för att om jag verkligen har så bråttom, att jag inte kan vänta i 10, 20, 30 sekunder, så bör jag lägga om min tidsplanering. Och så bråttom har jag ju knappast någonsin. Så där står jag, vid sidan av en tom gata, snällt avvaktande grön gubbe, bara för att djävlas.
Andra blir nämligen stressade. Alla vet ju att det är ett slags regelbrott att gå mot rött, men eftersom alla bryter mot regeln så kan man på något vis känna att man inte har något ansvar. Plötsligt står jag där och lyder, och de som annars glatt skulle gått mot röd gubbe, blir tvingade till ett ställningstagande. Plötsligt kan de inte gömma sig bakom ”alla gör så”. Jag har sett folk känna sig tvingade att stanna eftersom jag stått.
Det här var något jag började med långt före de senaste dagarnas snack om svartjobb och sånt. Alla dessa politiker – välbetalda och väl införstådda i regelverken – som betalat för svarta tjänster, eftersom ”alla gör så”. Men plötsligt så känns min civila lydnad lite meningsfull: jag har inga hushållsnära tjänster att låta bli att betala skatt för, men jag kan åtminstone lura småfifflandet genom att vänta på grönt. Jag tänker inte göra nåt bara för att alla gör det.