Äntligen raksträcka.

Slut på helgerna, slut på dumma dagar utan morgontidningar när man tvingas sitta med tom blick och tugga en innehållslös frukost utan ledarsidor och kulturbilagor. Usch. Nu börjar en tid på året som jag alltid har varit ganska förtjust i: perioden mellan tjugondag Knut och påsk. En årets raksträcka. Tillvaron fylls av normalitet, samtidigt som man varje dag får en liten belöning i form av några minuter ljuspåfyllning. Redan i slutet av januari märker småfåglarna att något har hänt och börjar sjunga. En dag upptäcker man att man inte väntar på morgonbussen i mörker. Det är en tid av tillväxt. Har man tur är det lite vinter också, knasterkall, frisk vinter med det där ljuset som får en att förstå varför det ändå är meningsfullt att bo i Norden. Men till och med en slöslaskig vinter: ljuset är på väg.
Veckorna fräser förbi. Det som andra kanske uppfattar som monotoni känner jag som en trygg rytm, en stabil puls, som vågor mot stranden, och så hela hela tiden detta växande ljus: fågelsången i januari, dagsmejan i februari, lukten av jord i mars och snödropparna, tussilagosarna och första blåsippan och första koppen kaffe på bron i stugan. Äntligen är vi på väg, äntligen rullar det på utan alla dessa jobbiga småstopp.