När jag skriver min stora bok om träning ska den heta: Jag skulle hellre sitta i soffan och äta chips. Och så skulle jag skriva om att träna, fast det är tråkigt.
Jag skulle skriva om hur man gör för att komma igång. Punkt ett: man får inte ge sig själv någon valmöjlighet. Man bestämmer sig för att springa efter jobbet, och så gör man det. Okej om man är sjuk eller det är fjorton minus och ösregn. Men annars: ut och ränn. Punkt två: se till att inte undvika de svåra avsnitten. När man börjar springa är det sannolikt att man inte orkar springa hela rundan, men man måste ändå se till att springa i uppförsbackarna. Så småningom orkar man mer, och då är det ju de lätta avsnitten man tar sig an. De svåra klarar man redan. Så där skulle jag gå på.
Ett kapitel skulle handla om musiken. Det är lättare att springa om man har musik i öronen. Dels driver musiken på, och dels blir det mindre enformigt. Löprundan delas upp i små bekväma bitar på tre-fyra-fem minuter. En timmes löpning blir en tio-femton låtar.
Men musiken måste vara ganska snabb, rytmiskt tydlig och helst inget man känner igen. Det är fel fel fel att ladda med gamla favoriter. Visst kan det vara roligt att plösligt höra A Hard Day’s Night i lurarna, men det är svårt att låta bli att sjunga med. Och få saker är pinsammare än folk som gnolar med i Beatleslåtar i löpspåret. Låtlistan ska vara lång och helst väldigt blandad. En och annan lite långsammare låt kan vara bra, men helst inte i början av rundan. Klassisk musik kan nog fungera, om man hittar stycken med lämpligt tempo. Jag skulle personligen inte välja klassisk musik: den är för intressant. Träningsmusiken ska vara taggig, ganska aggressiv, snabb, rytmisk och engagerande. Men den får inte vara banal och vanlig. Om musiken är för tam slutar man lyssna, och då är det ingen mening att släpa på iPoden i spåret.
Sen kan man faktiskt argumentera för att det ändå är bäst att springa utan lurar: fåglar, vind och trädsus är rätt behagligt på löprundan det också.
Snälla, skriv den boken! Vi (jodå, även mannen är soffpotatis) bestämmer oss – gång på gång – vi skall gå ut med hunden som vi inte har, vi skall börja simma, viskallditt och viskall datt…Kanske håller det i tre dagar? Jag behöver en sån bok! SKRIV DEN!
Det är mina kloka döttrar som pillrar in musik i iTunes, och så pillrar jag in det som låter fort i iPoden. En artist, ett projekt som visat sig närmast idealiskt att springa till är ”Muslimgauze”. Det är otroligt underligt, bedövande och stimulerande samtidigt. Monotont på ett extremt varierande sätt – man vet aldrig vad som händer. Det är nästan hypnotiskt, och skitsvårt att sjunga med i refrängen. Egentligen har det nog väldigt lite med Mellanöstern att göra: Muslimgauze-mannen var britt och satt och knåpade hop sin musikaliska häxbrygd hemma i Luton eller nåt. Men grunden för det hela är rytmer och ljud från Mellanöstern. Musiken passade väldigt bra in som soundtrack till Jerusalem också, i somras.
Skulle också vilja lyssna på skrällig mellanösternmusik men vet alldeles för lite om vad som finns. Oerfaren som jag är har jag svårt att tänka mig hur det låter, kan mest relatera till smäktande habibi-toner. Skrälligt är annars bra, mitt eviga tips för en omotiverad springtur är Refused, du kommer aldrig att springa snabbare än med dem i lurarna och det är omöjligt att nynna till.