Jag har under mina år, fyllda av faror och äventyr, varit med om både ett och annat. Jag har ätit småkakor med afghanska överstar under granatbeskjutning och sovit under stjärnorna i Indien efter jordbävningar. Jag har haft rännskita i Eldsdyrkarnas tempel och tänt ljus vid Kristi grav. Vad allt har jag inte gjort!
Och så har jag lärt mig stenografera. Jag är melinare. Jag kan mycket väl vara en av Sveriges långsammaste stenografer, men när jag var som snabbast fick jag faktiskt Melinska stenografförbundets bronsmärke för mina prestationer. Men sen dess får jag nog erkänna att jag kroknat. Jag var över trettio när jag började lära mig stenografin och den är som ett språk: det är svårt att lära sig tala stenografi när man är för gammal. Men jag kan tecknen än i dag. Jag försökte från början att stenografera när jag gjorde intervjuer, men eftersom jag inte behärskade stenografin tillräckligt bra, fick jag lov och koncentrera mig på skrivningen, i stället för att föra ett samtal.
Men jag börjar fundera på om det inte vore skoj att damma av denna gamla kunskap. För det första: det är så härligt anakronistiskt, och så skönt språkorienterat. Det handlar om kunskap om hur språk fungerar, om hur skrivandet är utformat. Stenografin är utformad utifrån frekvenstabeller och teorier om ljudbilder och ljudkombinationer. Hela det melinska systemet är listigt utformat utifrån vilka ljud som är vanligast i svenskan och hur de oftast kombineras.
För det andra: eftersom tecknen är enkla – ett ljud, ett streck – borde det vara lätt att lära en dator läsa stenografi. Ett vanligt A har tre streck, och de kan vara skeva och olika långa. Ett stenografi-a är ett enda streck, kort, lutande, nedifrån och upp. Det går ju redan nu att skriva med penna på datorn, men alla gånger jag har försökt ha datorn trott att mina a är K eller L eller vadsomhelst, bara inte a.
För det tredje: det är så djädrans fränt.
En vanlig missuppfattning är att stenografi handlar om att skriva ner exakt det som sägs, precis lika fort som det uttalas. Det stämmer inte riktigt. Det handlar om att skriva ner det som sägs och det ska gå fort, men inte nödvändigtvis exakt det som yttras. En riksdagsstenograf, en av mina lärare, berättade om en fras som i protokollet löd:
”Då hans majestät konungen konstaterade att inga övriga frågor förelåg, förklarades mötet avslutat.”
Det som yttrades var:
”Jaha? Nähä. Dåså.”
Det visade sig när jag kollade att det var JÄRNMÄRKET. Motsvarar väl ungefär fisken i simbetygsskalan. Och det här var ju faktiskt ungefär 1992. Men jag kan fortfarande stenografera fruktansvärt långsamt, och känner en viss motivation för att damma av denna halvt bortglömda gentlemannakonst.
Till anja -Jag tror bara han är blygsam, nog kan han, jag menar Melinska stenografförbundets bronsmärket, då kan man nog.
va! jag trodde du var jätteduktig på stenografi! minns väldigt tydligt att det jämt låg en massa block fullproppade med text på stenografiska i hela huset. jag trodde du jämt skrev så, men det kanske bara var dina övningsblock?