Att åka flygmaskin.

Återkom nyligen efter en liten resa. Resan kan vi diskutera någon annan gång, men just nu känner jag en viss lust att tala om att åka flyg. Att åka flyg borde antagligen kunna betraktas som det tröttsammaste sätt att resa som tänkas kan. Jag är inte ett dugg flygrädd, men jag tycker jätteilla om att flyga. Det är obekvämt, bullrigt, miljöfarligt. Dyrt är det också. Men framförallt: obekvämt. Och tråkigt.
Det börjar vid incheckningen. Vi kommer i allt för god tid och måste vänta på att incheckningen börjar. Eftersom vi ska flyga till Sverige är nästan alla svenskar och ställer sig disciplinerat i en kö. En tjänsteman kommer och säger åt oss att det kommer att vara två köer. Normalkaos utbryter, eftersom många ser sin chans att komma bättre till. Efter en stund står vi i en och en halv kö. Det är två köer i början, men eftersom en oherrans massa människor ska flyga så slabbar de båda köerna ihop efter en tjugo-trettio meter.
Sen, när vi väntat i cirka fyrtio minuter, öppnar en incheckning. Vi står nu i en och en kvarts kö, eftersom de båda täterna raskt slås ihop. Slås är ett bra verb, eftersom det ger en viss känsla av det lågintensiva våld som uppstår när två kötäter (vilket i sig är ett omöjligt ord) ska förenas. Incheckningen är mördande långsam, och vi inser att det var ganska bra att stå och ha tråkigt i fyrtio minuter i onödan, eftersom incheckningen av de fyra första, före oss, tar tjugo minuter. (Väl i planet är en dam från Göteborg extremt upprörd över att det inte fanns tid att handla. De hade stått långt bak och närapå fått springa till boardingen. Vi hann inte HANDLA! upprepar hon. Så småningom går flygvärdinnorna runt och säljer ”taxfree”, och damen från Göteborg handlar en jätteask Toblerone och blir lugn. Jag som trodde att hon ville handla sprit!)
Nå. Vi hann ju HANDLA så mycket vi gitte, men eftersom det var inom EU så är det ju ingen vits med det hela. Det är ju liksom inrikesflyg numera.
Väl i planet utsätts man för buller, högljudda göteborgare och trånga säten. Timme efter timme sitter man fastklämd i en sällsynt obekväm stol och lyssnar på göteborgska. För femtio kronor får man köpa en smörgås så liten att man först tror att det är en smula.
BBC World visar reklam för Qatar Airways hela tiden. Lyx och elegans, vackra flygvärdinnor och inga göteborgare. Åtminstone säger de inget om att de har göteborgare ombord. Benutrymme som på en fotbollsplan. Men vad ska man till Qatar och göra?