Lagenheter och olagenheter.

Tbilisi. Som namnts cirkulerar snacket bland oss nyanlanda framst kring temat ”lagenhet”. Det ar liksom det forsta man fragar nar man talar med nagon. Och alla berattar om hur de akt runt och tittat pa urtjusiga eller hopplosa stallen i varenda del av stan. Ska man bo nara jobbet eller inne i stan? Ska man bo tjusigt eller genuint?
I gar var jag och nagra av kollegerna ute och tittade: forsta lagenheten var vitmenad och tom, men ganska fin anda. Andra lagenheten sag ut som en rockvideo fran 1987, med neonfargade lampor och stalrorsmobler. Tredje lagenheten var dyr, men rena drommen, med ett vardagsrum pa 60 kvadratmeter, oppen spis och stor balkong med utsikt over hela stan. Min spanska kollega snappade raskt at sig den innan troga Enerud hann reagera. Och hon hann dessutom pruta ner manadskostnaden med 200 euro. Raskt marscherat, det maste man nog saga.
De flesta lagenheterna ligger i stadsdelen Vake, som ar Tbilisis svar pa Soder. Har finns de sma butikerna, kafeerna, krogarna. Stadsdelen klattrar pa bergsvaggen upp mot den fd Stalinparken och harifran ser man staden som en silverskal. Lite avigt att ta sig till och fran jobbet bara, men det verkar som om de flesta i EU-missionen bor i de har faggorna, sa det gar kanske att ordna nagot slags samakning.
Det borjar kannas angelaget att skaffa nagot eget. Att bo i ett litet hotell bakom en soptunna har sin charm, men det ar faktiskt den sortens charm som tenderar att erodera ner ganska snart. Jag ar trott pa att inte kunna packa upp! Hotellrummet har inga byralador att forvara klader i, och bara en kladgalge. Det finns inget skrivbord och ingen stol och TV:n ar stor som ett frimarke.