Nästan i slagsmål med arg tant.

Tbilisi. Jag sitter på ett
lunchställe och väntar arg på en caesarssallad. För
en liten stund sen blev jag kallad fascist – på tyska, av en
liten rysk gumma, och till min egen förvåning blev jag
alldeles arg. Så pass att jag började käfta tillbaka.

Hon såg mig från långt
håll, när jag försökte kila över
Leselidze-gatan utan att halka i den regnvåta stenläggningen
och bli ihjälkörd av en villt tutande SUV. När jag var
kommit upp på trottoaren pekade hon på mig och använde
alla tyska ord hon kunde ”Raus Fascisten! Idi nach Hause!”
Hon blandade ryska och tyska svordomar och det var uppenbart att det
var personligt: det var mig hon talade till så att löständerna
glappade.

Först tänkte jag bara
passera, men så var det nåt som brast: jag är inte
här för att bli kallad fascist, och sinnet rann och jag
vände mig om och sa på ryska: ”Vad kallar du mig fascist
för?”

Att jag talade ryska innebar mest bara
att hon kände sig tryggare: hennes tyska ordförråd
var bra mycket mer begränsat än hennes kunskaper om ryska
svordomar. Vår ordväxling blev mer och mer upprörd,
men innan jag hann kasta mig över tantdjäveln för att
strypa henne med klockkedjan grep georgiska fredsbevarande trupper i
form av ett ugn par in och sa något kantigt och vasst på
georgiska; tog tag i min rockärm och ledde mig bort från
slagfältet.

”Ta det lugnt”, sa de på
ryska, ”Hon är galen, inget att göra något åt.”

Jag fortsatte gräla lite av bara
farten: ”Varför kallar hon mig fascist? Hon har inte rätt
att kalla mig fascist!”

Nu har caesarsalladen kommit på
bordet. Wifin är uppkopplad. På baren bredvid fortsätter
det totalitära temat: KGB – still watching you, står det
på stolarna.