Samma överallt.

Istanbul. Det går ett drag av reseovilja i min släkt. Min mamma tyckte till exempel alltid att det inte fanns något mer meningslöst att lägga pengar på än resor. Vi reste i och för sig praktiskt taget dagligen till Vasa för att handla korv och smör, eftersom det var mycket billigare där än i Sverige, och en gång åkte vi till Italien med tåg. Men annars höll vi oss hemma: det är samma överallt, tyckte hon.
Och det kan väl stämma på vissa sätt. I dag är det, till exempel, exakt samma väder i Istanbul som i Riga. Himlen över Östersjön är lika grå som den över Bosporen. Rigabukten och Marmarasjön är exakt lika obadbara. Gatstenen är lika hal och spårvagnarna lika tysta, och man hör ryska omkring sig precis hela tiden, både i Riga och Istanbul. Fast det finns färre mattaffärer i Riga och flygplatsen i Istanbul är så stor att man känner att det skulle vara bekvämt att ha en liten helikopter för att flyga omkring med. Jag har nog aldrig sett något så stort sedan jag och lilla Maria var ute och tittade på världsalltet en kväll i Gottröra, när en komet flög förbi. Världsalltet är större än flygplatsen i Istanbul.
Men det är ändå en märkligt tid så här års, när det är nästan samma väder i hela Europa. Inte det bästa av vädertyper, men ändå. Kanske kunde det vara ett integrationsprojekt: lansera gråväder som Europeiskt Standardklimat. Ha slaskgrå som Europeisk Standardfärg. Vi kan alla samlas runt det grå i tillvaron, oavsett om vi bor vid Östersjön eller Svarta havet.
Men jag får ändå känslan av att Istanbul skulle vara värt att titta närmare på. En fyra timmars promenad runt Hagia Sofia kändes inte riktigt uttömmande.