Jag har sagt ganska ofta att Ukraina är ett perifert intresse för Ryssland. Visst, det förs en emotionellt färgad offentlig retorik i Ryssland om att Ukraina är av särskilt intresse och att Moskva måste stödja de ryssar som lever och försmäktar i Ukraina, allt mer förgiftat av Coca-cola-imperialism och Disney-kultur. Stackarna.
Men det är inte kriget i Ukraina som är KRIGET. Och det är – trots alla motgångar för Ukraina på slagfältet – inte Ukraina som förlorat.
Om vi börjar i den änden. Ukraina har förlorat territorium. Det kan vi ju vara eniga om. Ryssland har med våld vridit av bitar av Ukraina på samma sätt som Ryssland rev av bitar av Tyskland, Estland, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Japan och Finland efter andra världskriget. Det är svårt att se hur Ukraina ska få tillbaka Krim, till exempel. Och det är knappast troligt att Donbass kommer att återintegreras med resten av Ukraina på kortare sikt. Men territorium är inte allt. Ukraina har, precis som Finland under andra världskriget, visat sig förmöget att försvara sig. Trots allt. Motstånd är seger.
Om territoriella erövringar är seger, så har Ryssland vunnit. Nu sitter Ryssland med Krim och Donbass. Kreml har skjutit sin egen ekonomi i foten, och det är svårt att se riktigt vad Ryssland vunnit i just det här perspektivet.
Den stora förloraren är Europa; framförallt Europas små stater. Vi måste nu agera utifrån möjligheten att bli angripen av Ryssland. Visst kan vi lyssna på löften om att Ryssland inte tänker angripa, men vi har inget system för säkerhetsgarantier som vi kan luta oss mot. Jag TROR inte att Ryssland tänker angripa, men det TRODDE ingen i Ukraina för drygt ett år sedan.
Europas stater har på olika sätt försökt skapa säkerhetssystem. Nato var ett försök. Utifrån det samarbete som Storbritannien och USA hade haft under andra världskriget skapades en försvarsallians. EU är ett annat försök – genom att göra Europas stater ekonomiskt beroende av att samarbeta skulle krig bli omöjligt. OSSE, med rötter i Helsingforskonferensen 1975, är ett tredje försök.
EU har försökt utveckla sitt samarbete inom säkerhet och försvar. 2010 skapades EEAS som ett Europeiskt Utrikesministerium och med ansvar för att skapa en gemensam europeisk politik inom försvarsfrågor och säkerhetspolitik. Georgienkriget 2008 visade tydligt på att det behövdes en gemensam linje.
Ryssland har mycket framgångsrikt lyckats se till att undvika att Ukrainafrågan hamnar hos EU. OSSE – där Ryssland har veto – har huvudansvaret för observatörerna i Donbass. Ryssland förhandlar med Tyskland och Frankrike. Och nu deklarerar Storbritannien en egen linje för att stödja Ukraina.
Och det är det kriget Ryssland har velat vinna: kriget mot Europa. Mot ett folkens Europa, där medborgare faktiskt kan rösta i frågor som rör hela vår lilla såriga kontinent. Ryssland har återupprättat den gamla ordningen, där internationell politik förs i slutna rum, mellan viktiga herrar. Det kriget har Ryssland vunnit.