Ett nymakat ur.

Tbilisi. Ledig dag och mycket att göra. För flera veckor sen köpte jag en dvd-spelare, men det ingick inte kabel för att koppla den till TV:n. Och i månader har min klocka varit trasig, och den ville jag ha lagad. Och dagen var som gjord för att maka ur och köpa sladd. Regn och grått.
Urmakeriet låg i en undergång. Där rådde den ystra undergångsstämning som är så typisk för tunnlarna under stans breda gator: massor med små bodar som säljer turkiskt jox av hisnande låg kvalitet. Och så: enda skylten på ryska: REMONT TJASOV.
Urmakaren satt i yllerock och toppluva och makade ur på något som såg ut som en bakbord. I små askar hade han reservdelar, och med en uppenbart hembyggd lupp plirade han in i djupet av mitt ur och undrade om jag dängt det i backen ofta. Nej, ljög jag nästan inte. Ett par gånger har jag väl tappat klockan, men inte så hårt.
Det kommer att ta en timme, sa urmakaren, och jag sa att jag vet ju inte hur länge det är nu, när jag inte har någon klocka. Vi skrockade kollegialt åt mitt urgamla skämt (urgammalt hahahahahah) och så gick jag min väg för att luncha lunch.
Jag har passerat en liten skum restaurang på Rustaveli. Rustaveli är Storgatan här i stan. Allt fint och lyxigt ligger vi Rustaveli, Operan, bägge Marriott-hotellen, McDonald’s etc. Och så den här lilla restaurangen, som frestade med georgisk mat. Så jag gick in i något som nästan kändes som ett vacuum, så tomt var det. En flicka kom fram och bjöd mig att sitta ner vid bord 29. Menyn var på georgiska, och flickan pratade zipp ryska. En herre kom fram som talade lite mer och läste upp menyn ur minnet: chinkali, chatjapuri. Jag beställde chinkali – stora ravioliaktiga pastaknyten. Gott och mättande. Och så bröd. Bröd?????!?!?!???! undrade herrn. Ja, puri, förtydligade jag, på georgiska. Bröd?? fortsatte servitören att undra – till chinkali??? KONSTIGT!!! sa han rentav.
Nu var det här ju en principsak, så att jag fortsatte att kräva bröd till mina chinkali. Servitören och flickan gick ner i källarn, där en massa människor saknades för att det ens skulle börja närma sig tomt. Deras skratt rullade upp för trappan.
Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag fick min underliga beställning, men tillslut stod sex ångande chinkali på mitt bord och korg en härligt färskt georgiskt bröd. Och en flaska simbassäng.
Chinkali är som sagt pastaknyten med köttfärssås och koriander. Det finns en mängd varianter, men just de här var med kött. De är hopknutna i ena änden, och egentligen ska man inte äta den här knuten: det är ju bara en tjock knöl pasta. Men jag bestämde mig för att fortsätta spela rollen som matbarbar och mumsade i mig knutarna också. Och brödet.
Mätt bad jag om notan. Nästan gratis. Men jag gav inte så värst mycket dricks. Sen gick jag till undergångsurmakaren. Klockan var klar: han hade rengjort urverket och polerat ett par detaljer. Välkommen tillbaka med en annan klocka. Den här kommer du inte att behöva reparera på ett bra tag nu, sa han och begärde 5 lari för jobbet. 25 spänn.
Sen köpte jag en videokabel. Som inte passade. Kul. Nu har jag någt att göra nästa helg också.