I Brechts Galileos liv finns en kort replikväxling:
– Olyckligt det land som har hjältar!
– Nej, olyckligt det land som behöver hjältar!
Det här beskriver lite min syn på det Segerdagsfirande som vi bevittnat de senaste tio-tjugo åren. Rysslands hjältar, de som faktiskt stred med vapen i hand mot nazisterna, är värda all högaktning och respekt. De utkommenderades som tonåringar i kriget och överlevde så gott de kunde. Det är inte deras fel att Stalin valde att missbruka deras uppoffring för att förvandla befrielse till ockupation.
Problemet är att Ryssland har förvandlat dessa människors hjältemod till statyer och monument. Till ett slags ideologi. Ryssland exploaterar hjältarna, och ser helst att de inte berättar om vad de faktiskt upplevde. Det är faktiskt ganska intressant att den ryska hjältekulten växer till i ungefär samma takt som själva hjältarna dör bort. Jag har träffat ganska många av de här hjältarna, och deras historier kan ofta handla mer om skräck och vanmakt än om hjältedåd. Det finns också allt för många som personligen kan berätta om de övergrepp som ryska soldater utförde. Dessa historier är inte en del av Segerdagens narrativ. Kreml behöver hjältarna, men helst inte deras historier.
Själva Ryssland har också varit lite vacklande kring Segerdagen. Omedelbart efter segern utropades 9 maj till helgdag, men helgdagen avskaffades 1947. Hjältarna hotade ställa Stalin i skuggan. Först vid tjugoårsjubileumet 1965 återinfördes Segerdagen som nationell högtid, och då introducerades även de flesta av de rituella inslag vi ser i dag. Framförallt militärparaden på Röda torget.
Den tyske filosofen Jürgen Habermas talar om medeltidens maktdemonstrationer som ”representativ offentlighet”. Makthavarna, samhällseliten, demonstrerade sin rätt till makten genom symboliska åtbörder. Tronar, speciella slags hattar av värdefull metall, monument. Processioner, ritualer – allt var en del av denna representativa offentlighet. Samhällets elit behövde de här hattarna och ritualerna för att legitimera sin makt.
Monty Python träffar ganska rätt när de i Monty Python and the Holy Grail tar upp frågan om de anspråk kungamakten gör på rätten att härska utifrån det svärd kung Artur bär:
ARTHUR
The Lady of the Lake, her arm clad in the purest shimmering samite,
held Excalibur aloft from the bosom of the water to signify by
Divine Providence … that I, Arthur, was to carry Excalibur …
That is why I am your king!
DENNIS
Look, strange women lying on their backs in ponds handing out
swords … that’s no basis for a system of government. Supreme
executive power derives from a mandate from the masses, not from
some farcical aquatic ceremony.
ARTHUR
Be quiet!
DENNIS
You can’t expect to wield supreme executive power
just ’cause some watery tart threw a sword at you!
Kort sagt: Putin – och före honom Jeltsin och före honom Gorbatjov och Brezjnev – hävdar rätten till makten genom att utnyttja Segern. Det här är en ihålig och bräcklig maktbas och en skrämmande demonstration av hur härskarna i Kreml försvagar Ryssland och förvägrar hjältarna genuin respekt för vad de åstadkom.