Jag sitter i Enköping och hör om terrorn i Moskva. En stad som jag känner bättre än någon annan stad i världen. Bättre än Stockolm, definitivt bättre än Enköping. Jag bodde nära en av stationerna. Och jag ville naturligtvis följa nyheterna. Ingen jag känner verkar ha varit drabbad, men det är ändå… Min stad.
Och nästan på en gång dyker konspirationsspåret upp. Det är inget konstigt med det – även vid Elfte september fördes det fram idéer om att Bush själv låg bakom. Men det har ju aldrig varit en del av den normala rapporteringen. Vi skulle aldrig acceptera att en svensk reporter skulle spekulera om inte spanska regeringen själv lade ut bomber i Madrid. Att Tony Blair sprängde tunnelbanan i London. Men i Ryssland är det acceptabelt. Alla svenska medier bollar med teorin om att ryska politiker mördat fyrtio Moskvabor som en del i en maktkamp mellan olika läger.
Det kanske kan tänkas att det finns en sådan maktkamp – men är det rimligt att sitta och gissa om saker som ingen människa kan veta något om? Är det rimligt att ge utrymme åt konspirationsteorier bara för att vi talar om Ryssland? Kanske ska vi börja betrakta Sions Vises Protokoll som en relevant nyhetskälla? Eller? Jag kan hitta massor med förklaringar till allt ont i världen genom en snabb googling. Välj din fiende.
Varför uppfattar vi det som rimligt att svenska journalister och ”kännare” anklagar ryska ledare för att döda ryssar? Utan att vi har minsta bevis för det? Varför? Och varför uppfattar vi det rimligt att svenska medier spekulerar om saker som de inte har minsta aning om? Varför nöjer vi oss med att hitta på om sådant som vi aldrig kan få reda på, i stället för att berätta om det som hänt: en tragedi, ett utbrott av våld i en stad i Europa.
det hade varit mycket effektfullt att få de där skratten på ett filmklipp och bara visa upp det på storskärm för allihopa.
håller verkligen med. får mig att tänka på en föreläsning vi hade för någon månad sen i ryskt samhälle och politik. en tjej frågade om föreläsaren kunde tipsa om någon bra rysk tidning som var oberoende och föreläsaren sade lite ledset att det finns det nog inte. då skrattade alla! jag vet varför man skrattar och jag vet att alla egentligen tycker det är lika hemskt som jag, men jag tog oerhört illa vid mig. det är ju faktiskt inget att skratta åt.