Matleda.

Men är det inte hopplöst tråkigt med mat? Eller snarare – att äta.

Jag har just ätit ett slags lunch – en vackert svartbränd ”omelette noir” med ostar i. Och än en gång konstaterar jag att hela livsmedelsprocessen är hopplöst tråkig: det är tråkigt att handla mat, det är tråkigt att laga mat och det är tråkigt att äta. Och det tar aldrig slut. Jag vet att jag även i morgon kommer att behöva försöka hitta på något att laga till och mumsa i mig. Det är ett veritabelt sisyfosarbete. Och inte hjälper det ju heller att äta sig tokmätt – man är lika hungrig dagen därpå ändå.

Att diska efteråt är också tråkigt, men ändå inte alls lika tråkigt som att laga mat och äta.

Det här leder ju till att jag hellre köper en påse chips eller sörplar i mig filmjölk. Filmjölk med lingonsylt smakar gott och kräver ett minimum av tillagning. Vingum är också ett attraktivt alternativ till mat. Frukt också. Om jag fick skulle jag bara äta morötter och sura äpplen.

Märkvärdigt nog verkar det finnas massor med människor som påstår sig vara roade av att hacka lök och steka korv och andra steg i livsmedelsprocessen. Hela TV-program ägnas åt det här, har jag märkt. Jag tycker det är fullständigt science fiction att se på Hell’s Kitchen och se tänkande människor låta sig bli förnedrade och utskällda av en arg skotte bara för att få rätten att på heltid hacka lök och steka korv. Dag ut och dag in. År efter år. Ett mysterium, det är vad det är.