Vänster och vänster.

Jag har skrivit flera gånger att jag beskriver mig själv som ”demokratisk socialist”. Det tänker jag fortsätta envisas med: jag är för fördelningspolitik; tror på solidaritet: att jag som tjänar vansinnigt mycket pengar ska dela med mig till dem som tjänar vansinnigt mycket mindre än jag. Jag tror på internationell solidaritet och på små staters – och enskilda människors – rättigheter och okränkbarhet. Människor är enskilda som mår bra av att samarbeta. Vi behöver vara individer och vi behöver vara i grupp.

Jag kallar mig för vänster. Betyder det att jag vill se ursinnigt förstatligande av produktionsmedlen? Nej. Jag tror inte på plan- och kommandoekonomi. Tror jag på marknadens allmakt? Nej.

Andra kallar sig också vänster, men verkar drivas av andra prioriteringar. Jag tvivlar inte på deras tro på solidaritet och mångfald, men de kör fast i en antiamerikanism som bara känns irrelevant. En antiamerikanism som i grunden är en förgudning av USA som jag tycker är orimlig.

Ja, USA är en imperialistisk supermakt, men inte den enda imperialistiska supermakten. Det är en plikt för varje demokratisk socialist att ta avstånd för imperialistiskt våld – oavsett om det är USA, Kina, Ryssland, Frankrike eller, ja, kanske Sverige som begår våldet. Den gammvänster som programmatiskt valt att hylla imperialistiskt våld bara för att det just i det fallet inte är USA som är förövaren är fel ute. Helt fel.

Den vänster som hyllar våld mot små stater förråder socialismens, demokratins och solidaritetens ideal. Sedan skiter jag i vad John Pilger sagt, gjort och påstått.

Vänstern, barn, socialismen, är en uppsättning idéer som grundar sig på den enskildes rätt att vara enskild och medmänniskors vilja att vara solidariska. Egoismen och våldet, girigheten och kortsyntheten, rovdriften och aggressionen är människans fiende. Inte USA.