Vi bevittnar en flyktingkris. Vi bevittnar 60 miljoner flyktingkriser. Och vi måste göra något. För mig är det självklart att vi ska ta emot dem som kommer hit för att rädda sig undan krig, katastrofer, politiskt, etniskt, socialt våld. Det handlar inte om att vi har råd eller inte har råd – det handlar om att den allra djupaste drivkraften för mänsklig utveckling är solidariteten. Det är vår förmåga till samarbete och empati som gjort oss till människor och som låtit oss överleva som art.
Solidariteten är universell. Det är inte frågan om att vi ska hjälpa människor bara när vi har råd. Vi ska alltid hjälpa människor, även när vår komfort står på spel; även när vi kanske inte kan vänta oss omedelbar ”tacksamhet”. Solidaritet är inte en affärsuppgörelse där flyktinginvandringen löser problem med arbetskraftsbrist i hemtjänsten. Nej. När bonden Paavo i Runebergs dikt efter flera år av utdikning och hårt arbete äntligen klarar frosten tvekar han inte ett ögonblick när hans granne drabbats av missväxten.
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»
Notera att dikten inte nämner ett smack om huruvida Paavo fått hjälp av sin granne under åren av missväxt. Det har inte med saken att göra. En nödställd nästa är värd vår solidaritet.
Okej. Men det är ju dyrt? Och ska verkligen Sverige och Tyskland ta emot alla?
Första frågan är, som jag ser det, irrelevant. Så länge människor behöver hjälp ska vi hjälpa. PÅ andra frågan måste vi svara – så länge det finns ett Schengenavtal, så länge måste flyktingarna själva få välja vart de vill bosätta sig i EU.
Nyckeln är att flyktingmottagandet MÅSTE bli en fråga för avgörande på EU-nivå. Kommuner, län och länder kan inte själva få avgöra om de vill vara Judenfrei. Vad jag skulle vilja se är ett system lite i stil med den svenska skolpengen. EU garanterar varje flykting en fixerad minimisumma som fasas ut i takt med att flyktingen antingen väljer repatriering eller integrering i mottagarlandet. Enskilda länder, regioner, kommuner kan hänga på ytterligare bistånd och insatser utifrån de möjligheter de har, men ingen har rätt att säga – ”nej, inte hit”.
Och visst finns det säkert folk bland flyktingarna som är beredda att missbruka systemet, precis som det finns folk i Sverige som är beredda att fiffla med momsredovisning och regionstöd. Brott ska beivras och misstankar prövas i domstol. Men kollektiv skuld existerar inte; precis lika lite som kollektiv dygd.
Solidariteten, däremot, kan vi bara garantera tillsammans.