Pavlovskij Posad. ”Varför har ni kommit just hit?” Vi har kommit till en sanatorium för lungsjuka barn för att träffa några av dem som har det värst i bränderna just nu. Sjuka barn som inte har möjlighet att flytta bort från skogsbränderna. Staden Pavlovskj Posad, sex mil från Moskva, är ett epicentrum för bränderna. Sikten är kanske hundra meter; hettan är outhärdlig, men barnen har inget val – de måste uthärda.
Men för sanatoriechefen är det stora problemet inte bränderna, utan att utländsk TV valt just hennes sanatorium för att berätta om sjuka barn och bränder och elände. Nej, endast genom en skriftlig ansökan och ett skriftligt godkännande från Hälsovårdsministeriet kan vi få tillstånd att filma.
Vi gör ett nytt försök: bläddrar i telefonboken och finner ett barnhem för socialt utsatta barn. Visst, säger fröknarna, kom och filma. Men säkerhetschefen står i grinden och sliter i kedjan och skäller mot oss: ”Aldrig i livet att jag ger tillstånd till att filma på vårt barnhem! Ni kommer bara att sprida en massa skit om Ryssland! Varför har ni kommit just hit?”
Här visar det sig dock finnas högre befattningshavare, som håller säkerhetschefen i hårda tyglar. Vi får tillstånd att filma – utomhus – dit barnen normalt inte får gå på grund av brandröken. För ungarna blir det en högtidsstund – de får leka i gungorna och de får titta i kameran. Hela barnhemsledningen står och bevittnar de ystra barnen under en blekröd sol på en mjölkröd himmel och hoppas att inga barn ska säga något olämpligt. De andas lättade ut när det visar sig att barnen mest säger att röken luktar blä, och så köper vi glass på affären mittemot, för N fyller tolv just i dag, och hans pappa har kommit, full, med en burk röd kaviar till pojken.
