Första dagarna med paddan.

Ja, jag köpte en padda, en Ipad. Och det är inget snack om att det är en fantastisk mackapär. Jag är inte riktigt säker på vad det är för en grej egentligen. Det är inte riktigt en dator, och det är inte absolut inte en telefon. Jag tycker det verkar jobbigt att använda den för att läsa böcker, och att skriva med den är rätt bökigt.

Men som journalist upptäcker jag ett fantastiskt instrument: Flipboard. En ”app”, dvs ett miniprogram, som hanterar twitter.

Jag har aldrig riktigt fattat tjusningen med twitter: varför skulle man vilja skriva inlägg på 140 tecken om att man passerar Mjölby? Varför skulle man vilja läsa inlägg på 140 tecken om att någon annan passerar Mjölby?

Men grejen är ju att man kan länka till något intressant: man läser någon fascinerande artikel i en obskyr men välinformerad tidning, och så lägger man upp länken i twitter: ”Nya rön om näverbreven i Novgorod: http://asdölasdfölajksdfölaksdjf.com”.

Flipbord lägger upp länken i läsbart skick. Man får en liten tidskrift som bygger på de twittrar man söker, och så vips, har man designat sin egen multispråkliga tidningar från källor man verkligen litar på. Det är hur fränt som helst. OCH man får redan på om en som kompisar passerar Mjölby. Ibland kanske rentav en bild.

Okej, det här låter säkert extremt basic för er som kan sånt här på riktigt, men för mig är det en medierevolution. Jag har nu en dagstidning som kommer ut 3600 gånger i timmen, ungefär. Man kan också göra samma grej med Facebook – alltså få folks länktips utlagda som tidningsartiklar.

För mig som inte har en Iphone är det lite nymodigt med det där med att förstora hit och dit med fingrarna. Det är också rätt coolt.

Hakar – man kan inte spela alfapet på betapet.se. Det lär väl komma så småningom, men jag saknar det lite.

Man kan inte heller facebook-chatta, och det finns ingen Skype-app (man kan använda en app för Iphone, men den är lite trång.

Överhuvudtaget tycker jag det är lite obekvämt att skriva med maskinen. Det är ett touch-skärmstangentbord av hysteriskt känsligt slag, så man är närmast TVUNGEN att pekfingervalsa, i stället för att skriva som folk. Det finns ju inte heller å, ä eller ö, utan de måste produceras genom att man håller kvar på a eller o. Då poppar å:n och sånt upp. Avigt för en som är van vid vettiga tangentbord.

Jag har inte hunnit experimentera med att försöka få ur saker ur manicken: hur gör jag, till exempel, om jag ska visa en presentation? Maskinen har ingen usb-port.

Men jag är naturligtvis nöjd. Det är rätt skönt att sitta på Öregrundsbussen och stila och känna allmogens avundsjuka. Bara en sån sak.