Jag har insett att det pågår en natodebatt. Eller kanske är det snarare en Sverigedebatt? Några vill att Sverige ska gå med i Nato; andra vill att Sverige ska stå utanför Nato.
Som vanligt talar debattörerna förbi varandra, och har inte minsta intresse av att lyssna på motståndarsidan. Men det grundläggande är att de som är FÖR Nato resonerar kring hur Sverige ska skyddas mot angrepp från främmande makt, dvs Ryssland. De som är MOT Nato resonerar kring att hur Sverige ska kunna vara en röst mot imperialism.
Kanske illustrerar hela debatten själva Sveriges kluvenhet? Å ena sidan envisas vi med att uppfatta vårt land som betydelsefullt och inflytelserikt; å andra sidan är vi hårt präglade av ett kollektivt medvetande om att vi är ett litet, försvarslöst land om en främmande makt, dvs Ryssland, skulle angripa. Så debatten handlar kanske om hur vi vill uppfatta oss själva: är vi nypatrioter som tror att Sverige kan lösa Stora Världens alla problem? Eller är vi gammpatrioter som ser den ryske arvfienden som ett ständigt hot mot vårt land?
Så natodebatten handlar, kan man säga, om patriotism.
Vilka är Sveriges nationella intressen? Nypatrioterna, som Åsa Linderborg, ser ”vår röst i världen” som Sveriges nationella intresse. Vårt land blir starkt om vi är de små, fattiga, förtrycktas vänner. Vi är världens justitieombudsman, vi är världens Fantomen.
Gammpatrioterna i de borgerliga partierna ser vårt land som hotat av Världens Lex Luthor (beklagar sammanblandningen av två helt olika seriekulturer) och vi behöver bli medlemmar i Natos League of Justice.
Behöver vi skydd, eller ska vi vara den som skyddar? Det är kärnan i natodebatten. Sverigedebatten. Det är en intressant fråga, men det samtalet verkar ingen vilja föra.