I helgen åkte jag till Uppsala i hopp om att få åhöra Kjell Westö i ett samtal med Lars Sund om läsande och författande. Jag var inte ensam om den här ambitionen, och fick helt enkelt inte plats i byggnaden. Jag fick foga mig i ödet och tog bussen hem igen. Det var bara att underkasta sig.
En djärvare Per hade sagt åt några av de lyckliga som faktiskt fick plats att de borde gå, så att jag skulle få höra samtalet. Ungefär som att det vettiga alltid är att ställa sig först i en kö, eftersom det är bästa stället i kön. Att ställa sig längst bak i en kö är enbart enfaldigt: man får vänta länge på det man köar för, och det kanske (som i fallet samtalet Westö – Sund) finns en risk att man blir utan.
Men de flesta av oss väljer att underkasta oss kollektivet.
En av sakerna jag gillar med Kjell Westö är precisionen i hans språk. Objektsformer är på plats; författaren strävar efter korrekthet. Det ska vara rätt. Talspråk återges med alla de språkfel som vi som talar ett språk alltid gör. Det här är typiskt för avståndet mellan talat språk och skriftspråk. Det talade språket är mitt; det skrivna är vårt. I det skrivna språket underkastar jag mig den överenskommelse vi har om vad som är vår gemensamma egendom i språket. I mitt talspråk kan jag vara vem jag vill.
Jag har ett språk som är präglat av min uppväxt i Västerbottens inland. Jag hade inte en aning om skillnaden mellan var och vart förrän jag var omkring tolv, om inte senare. Jag sa ”vars”. ”Vars är mina skor?”
Och det är helt okej. Mitt språk är mitt språk. Om jag noggrant vill återge mitt eget sätt att tala skulle jag kanske släppa ändelserna -de i preteritum. Ja hoppa i sjön. De va kallt fast de va sommar.
Men när jag inte absolut ska försöka fånga en dialekt eller ett personligt uttryck, ja, då förväntas jag underkasta mig en del regler. Underkasta mig. Det ÄR främmande för mig att hålla reda på riktning och befintlighet och även i objekt- och subjektsformer i tredje person pluralis. Var och vart är sammansmälta i min dialekt till vars. De och dem – är dom.
Ett av de vanligaste språkgnällen i Sverige är angrepp på dem som skriver ”till de som”. Korrekt vore ”till dem som”. Dagens Nyheters språkvård rekommenderar att man, om man är osäker, nöjer sig med att alltid skriva ”de som”, oavsett om det är subjekt eller objekt i en sats. ”De som älskar ost”, eller ”En fest för dem som älskar ost”. Det är mycket mer fel att skriva ”Dem” där det ska vara ”de”, än ”de” där det borde vara ”dem”.
Åter till Westö. Jag har inte läst med rödpenna, så klart, men det är tydligt att Westö underkastar sig språknormen för att då och då få släppa loss i ett normlöst talspråk, fullt av mänskliga brister och förtjänster. Men jag reagerade på att alla ”dem” hos Westö verkade finnas där de skulle.
Häromdagen läste jag Philip Teirs reportage från den finländska valkampanjen, och noterade just samma noggrannhet: ”Jag förstår dem som taktikröstar”. Jag vet inte om det här är något finlandssvenskt; för mig är det bara en fråga om vårdad svenska.
Vid det här laget sitter språkvårdare och vässar på motangreppet: ”språket förändras och måste förändras och ’de som’ har gamla traditioner i svenskan”.
Och jag är inte ute efter att vara språkpolis. Jag är ute efter kärleken till språket. Att se språket som något vackert att vårda. Att uppmärksamma denna dynamik mellan talat – kaotiskt och oreglerat, och skrivet – eftertänksamt och noggrant. Att, som språkbrukare, underkasta mig en litterär tradition som tvingar mig att kanske skriva lite långsammare, grundligare, mer eftertänksamt.
Jag har en kompis från skolan i Luleå; hon är dyslektiker, och får kämpa rätt hårt för att få ihop en text. Men hon skriver mycket, ofta och bra. Hon vet att hon måste kontrollera det hon skriver noga, men hon är angelägen om att det ska bli rätt.
”Men det viktiga är väl att man säger vad man tycker!” Ja, det är viktigt. Men ödmjukhet inför något som är större och äldre än oss själva är också viktigt. När jag säger något på svenska, använder jag ett språk som vuxit fram, slipats ner, nötts och repats i tusentals år. Ordet ”yxa” bär på svetten och valkarna hos generationer. Språket är en skog och ett hav, och precis som när vi vandrar eller seglar måste vi respektera vår miljö. Underkasta oss. Inte av rädsla, utan av kärlek.