Det finns tre missuppfattningar i synen på nästan alla konflikter:
- Ljusets riddare kämpar mot mörkrets marodörer
- Alla är lika goda kålsupare
- Det krävs en tredje ståndpunkt
Den första teorin föreställer sig att den sida jag sympatiserar med aldrig kan göra något fel, medan motståndaren aldrig kan ha något mänskligt drag. Vi kan se, till exempel, hur ryska soldater kallas ”orcher” och israeliska attacker mot Gaza beskrivs som ”folkmord”. Vi kan vända på brädet och se hur de ukrainska soldaterna beskrivs som ”nazister” och varje form av stöd till det palestinska folket uppfattas som ett stöd till ”terroristerna”. Här finns ett ”vi” som står mot ett ”dem”, och var och en som inte är omedelbart inblandad i konflikten, men som ändå vill följa den, tenderar att göra allt för att komma på vi-sidan.
Den andra teorin bygger på att alla är skyldiga, och därmed blir ingen skyldig. Konflikten är i sig meningslös, gubbar som bråkar, enfaldiga utlänningar som inte förstår sitt eget bästa. Här sorteras alla parter in i de-facket.
Kålsuparteorin brukar som regel leda till just tanken på en ”tredje ståndpunkt”. En föreställning med en stark vi-känsla – vi, som förstår bättre än alla andra. Vi svenskar, till exempel, som inte drivs av fånig patriotism eller missriktad idealism; vi, som kan se igenom propagandan. Vi som är smartare än både palestinier och israeler, ryssar och ukrainare. Och framförallt amerikanerna.
Alla dessa perspektiv är fel. I Ukraina finns det en angripare och en försvarare. Ryssland har inlett ett brottsligt angreppskrig mot Ukraina, en neutral stat som har rätt att försvara sig, söka allianser och bör få ta emot allt tänkbart stöd, ekonomiskt, politiskt, militärt. Befriar det här Ukraina från ansvar för misstag som görs under krigsinsatsen? Gör det ryska angreppet ryska folket till själlösa odjur – orcher – som inget annat vill än mörda och stjäla toalettstolar? Nej och nej.
Är Israel en – för att citera en svensk politiker – en terrorstat, för att den använder militärt våld mot en terrorgrupp? Lider civilbefolkningen i Gaza mindre av fasorna under beskjutning, eftersom det är en demokratisk stat som skjuter? Nej och nej.
Det som fått mig, i båda de här konflikterna, att tydligt ställa mig på Ukrainas och Israels sida, är att båda länderna representerar politiska system där den enskildes trygghet, säkerhet och rättigheter står i centrum, och både Ukraina och Israel angrips av en angripare med helt andra politiska motiv. I Rysslands fall – en sjuklig föreställning om ”storhet”, i Israels – en lika sjuklig föreställning om en andlig, religiös överlägsenhet. Israel och Ukraina strider för människans rätt att vara den hon vill; Hamas och Kreml strider för äran. För Hamas och Kreml är döden idealet, martyriet. För Ukraina och Israel – livet.
I de här båda konflikterna är det Ryssland respektive Hamas som är angriparen. Båda angreppen möts med militärt våld från Ukraina, respektive Israel. Både Ryssland och Hamas har under hela konflikten noggrant valt att angripa civila mål, medan vi vet att Israel och Ukraina sparar kulorna för att angripa de militära målen. Kreml och Hamas bejakar våldet, hyllar våldet; vi ser inget sånt från Ukrainas eller Israels sida.
Hamas och Kreml håller Palestinas respektive Rysslands folk som gisslan. De accepterar inte opposition, de vill inte folkens välfärd. Ukraina och Israel ska granskas, ifrågasättas och kritiseras, men vi måste stödja deras rätt att försvara sig. När vi väljer sida får vi inte tystna.