Jag tycker det är viktigt att minnas att demokratin inte är ett statsskick, utan ett sätt vi människor förhåller oss till varandra. Demokratin är inte, i första hand, rösträtt och deltagande i beslutsprocesser etc, utan en relation mellan människor. Vi är du och jag med varandra. Det finns inget ”de” i demokratin.
Det är också viktigt att minnas att varenda rättighet vi har i vårt land, är en rättighet som vi fått efter att ha kämpat för den. Vi fick inte allmän och lika rösträtt för hundratvå år sedan; vi tog den, efter kamp och efter hårt motstånd från staten, från makthavarna, från politikerna.
Ingen har givit oss pensionsrätt eller barnbidrag; det är något vi kämpat oss till.
När demokratin hotas, så är det vår plikt att kämpa emot. Det är inget som staten eller beslutsfattarna eller Myndigheten för psykologiskt försvar ska göra. Skyddet av våra rättigheter, vem som än hotar dem, är vår plikt.
Demokratin är alltid i opposition. Demokratins själva essens är kritisk, ifrågasättande, men aldrig avståndstagande. Den gömmer sig aldrig bakom auktoriteter eller profeter eller ”saken”, aldrig bakom majoriteter och aldrig bakom fördomar och ”sunt förnuft”. Den tillåter mig ha en annan åsikt, ha fel, missförstå och ger mig rätten att korrigera mina misstag. Den går aldrig i takt och pekar aldrig finger. Den är en utsträckt hand, men aldrig en knuten näve. Den är min respekt för dig, och din respekt för mig. Föraktet, förlöjligandet och förminskningen är demokratins fiender.
Demokratin vägrar tystna. När demokratins fiender verkar segra, fortsätter den att viska tills viskningarna hörs över hela världen.
Demokratin dör när vi börjar kalla medmänniskor för ”de”. Och då är det vi som dödar den. Demokratin är vår, och det är vi som kan döda den.