Jag vill försöka skriva om den förvirring och det obehag jag känner inför valet. Jag har inte hört en enda valdebatt; jag har noggrant hållit mig undan utspel och agitation. Här i Knivsta där vi bor finns inga valstugor, och när jag varit i riktiga kommuner har jag gått omvägar för att slippa dem.
Jag följer på något vis bara ekot av valet. Jag ser på sociala medier några hylla partiets representanter: ”Knock-out för Hultqvist i debatten mot Åkesson”. ”Praktfiasko för Hultqvist i debatten mot Åkesson”. Jag har inte en aning om vilka dessa lojala papegojor är, men jag är säker på att Åkesson och Hultqvist hade kunnat läsa upp Gotlandsdelen av telefonkatalogen från 1984 och fått ungefär samma reaktioner från sina anhängare.
Valet handlar inte om demokrati. Valet handlar om lojalitet. Underordning.
Människor jag känner och som har ett genuint politiskt engagemang tystnar i obekväma sammanhang. Att representanter för SD år efter år hyllat Putin spelar ingen roll nu, när SD är enda chansen till regeringsskifte. Och alla som vet och förstår tiger och lyder. Och S slänger alla socialistiska traditioner överbord, eftersom det verkar vara enda sättet att säkra regeringsinnehavet. Och alla S-anhängare accepterar detta snällt. Tiger och lyder.
Jag finner att valet i första hand verkar handla om vem man hejar på. Vilkas tröjor och färger man vill bära när det är match. Politiken har reducerats till identitet. Vi röstar på dem vi vill identifiera oss med.
Våra politiker låtsas att de höga elpriserna är problemet, när det i själva verket är vårt besinningslösa elslöseri som borde åtgärdas. Ärliga politiker borde säga: ”Nej, det är slut med rulltrappor på köpcentrumen och eltandborstar och 25 grader varmt hemma om vi ska kunna lägga energi på industri och rimlig uppvärmning. Köp en tröja!”. Ärliga politiker borde säga ”Nej, endast en gärningsman är ansvarig för det brott han begår; invandrare har inget kollektivt ansvar för brottsligheten i Sverige”. Våra politiker låtsas att DE ANDRA (invandrarna, männen, de rika, Morgan Johansson) bär skulden till allt ”vi” inte gillar och att just ”VI” inte ska behöva ändra vår livsstil.
Våra politiker är fega och vi väljare – lata.
Jag vill ha regeringsskifte. Och då är jag – vilket alla som följt mig vet – demokratisk socialist. Jag tycker att maktmonopol är av ondo. Mina sympatier ligger till vänster, men jag vet att de borgerliga partierna har kloka, inkännande och vettiga kandidater. Som vill Sverige väl. Som vill väljarnas bästa. Mina politiska sympatier har inget som helst att göra med min syn på demokratin som större än min politiska identitet.
Men regeringsskifte betyder inte att det oppositionsupplägg som finns just nu skulle vara önskvärt på något sätt. Jag skulle vilja ha en opposition som inte vore FEG. Som inte var TYST. Och inte var LOJAL. Jag vill ha ett regeringsalternativ som vågar säga åt väljarna – ”när vi kommer till makten kommer det att bli svåra år för många, eftersom vi har besvärliga frågor att lösa.” Jag vill ha politiker som inte skyller på andra.
Jag kommer att rösta. Sätta på mig slips och kavaj och gå till vallokalen och lägga min röst på en ny regering. Kanske ledd av S, kanske ledd av något annat parti. Men en ny regering. Förhoppningsvis kanske en regering som vågar säga att de problem vårt land har att hantera inte har några lätta lösningar. Och som vågar säga att jag kanske måste fundera lite på min livsstil.