Jag har inte mycket att tillägga när hela världen nu minns sina Gorby-moments. Jag träffade honom bara vid två tillfällen, tror jag. Presskonferenser med hundratals deltagare. Och vid en gång lyckades jag ryta fram en fråga om hur skräcken verkar ha återvänt till Ryssland. Jag fick intrycket då att frågan berörde honom; han svarade något om att skräckens återkomst oroade honom mycket.
Det jag kan tillägga är att jag var på plats under den där vändpunkten; våren 1985, när han tillträdde som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti. Jag var underligt nog också i London på senhösten året före, 1984, när Gorbatjov och Thatcher träffades, och Thatcher konstaterade att Gorbatjov var någon man kunde göra affärer med.
Jag hade börjat som reseledare i Sovjet våren 1984. Jag var vid tillfället 21 år gammal och hade nyss läst ryska. Jag sög in intryck som en svamp: allt var intressant. Lurad av en svartväxlare? Intressant! Tågstopp i 14 timmar på Transsibiriska järnvägen? Intressant! Bussen stoppad av en trafikpolis, men snabbt släppt efter en muta på tre rubel? Intressant! Stinkande toalett på järnvägsstationen i Viborg? Intressant!
Överallt i Sovjetunionen – från Tallinn till Samarkand – fanns stora plakat med visdomsord av Sovjetunionens ledare, Konstantin Ustinovitj Tjernenko. En äkta personkult, riktad mot en man fullständigt utan personlighet, åtminstone vid tiden för hans uppdrag som ledare för Sovjetunionen. Vem vet; han kanske hade haft oceaner av charm i yngre dagar. Nu tillträdde han jobbet vid 73, lika gammal som Stalin var när han dog.
Inget fungerade i Sovjetunionen 1984. Affärerna var tomma. Och alla var rädda, tysta. Det var oerhört svårt att få möjlighet att öva upp sin ryska med folk på stan. Vi reste Transsibiriska järnvägen flera gånger, och folk höll sig verkligen undan vagnen där vi utlänningar bodde.
Allt förändrades på några veckor under våren 1985 när Gorbatjov tog över. Sovjetunionen började prata, och det var Gorbatjov som uppmanade till samtal. De första intrycken av honom var från alla hans resor runt i SSSR, där han besökte fabriker och ställde sig mitt bland folk och frågade: ”hur har ni det?”, ”vad måste göras?”
Han hade säkert livvakter med sig, men intrycket från de här mötena är att han står mitt bland folket och uppmanar till samtal. Han förstår att landet inte kan fungera om alla ljuger och hycklar inför varandra. Gorbatjov har med sig sin fru Raisa, som tar aktivt del i samtalet. Även det här var fullständigt nytt. Ingen Sovjetledare sedan Lenin har haft en hustru som aktivt deltagit i samhällsdebatten.
Allt det här: viljan till samtal, Raisas starka närvaro, visade inom några veckor att något förändrats. Inte höll på förändras, utan förändrats. Inga gränser eller produktionsförhållanden hade förändrats. Inga friheter hade införts, men Gorbatjov hade gjort klart att han vill tala med människorna. Han gjorde klart att han uppfattade Sovjetmedborgarna som vuxna människor.
Han hade inga som helst intressen för baltisk, tjeckisk eller polsk frihet. Han ville lösa Sovjetunionens fundamentala problem – tystnaden. En tystnad grundad i skräck. På 80-talet var kanske inte fysisk utplåning den stora fasan, men kritiska ståndpunkter kunde definitivt krossa en karriär eller rendera ett fängelsestraff. Repressionen hade skärpts under det tidiga 80-talet. Ett av Konstantin Tjernenkos mest minnesvärda ingrepp var förbudet mot rockmusik: ”Själslig AIDS” kallades den.
Gorbatjov var inte en demokrat alls; han ville aldrig avskaffa Sovjetunionen, men han var övertygad om att skräck, lögn och tystnad missgynnade landet. Samtal, ärlig kritik, öppenhet, skulle sätta fart på hjulen och frigöra landets potential.
Gorbatjov hade kanske räknat med att Sovjetmedborgarna kollektivt skulle använda situationen som en möjlighet att förbättra tillvaron i Sovjetunionen. Men de identifierade sig inte som Sovjetmedborgare. De var ester och armenier och ryssar och tjetjener. Snickare och företagare – och ingen var intresserad av ett altruistiskt samtal med Kreml om hur man bevarar imperiet.
Gorbatjov ville bevara Sovjetunionen genom att avskaffa tystnaden, men valde, mot slutet av sina år som landets ledare, att försöka återvända till repressionen för att tysta människorna. Men friheten var starkare än våldet.
Jag tvivlar inte en sekund på att Jeltsin hade demokratiska övertygelser, men han var inte intresserad av dialog och samtal. Det var hans tankar som var de rätta. Hans rådgivare övertygade honom om att det inte fanns något alternativ till de politiska val – i demokratiska anda – som han gjorde. Jeltsin bemötte opposition med våld: mot parlamentet 1993 – ett odemokratiskt parlament, endast delvis folkvalt, mot Tjetjenien 1994.
Jeltsin var fram till Gorbatjovs makttillträde en lojal partikarriärist, och hans demokrati skulle införas med metoder som han förstod. Chockterapin – kapitalismens svar på proletariatets diktatur. Beslutsamhet. Styrka. Jeltsin var inte intresserad av dialog, samtal, frågor; för honom var det viktigt med de beslutsamma åtgärderna. Resoluta hugg. Han utformade en konstitution där hans makt var närmast obegränsad; han kunde styra Ryssland genom dekret och ignorera parlamentet. Under Jeltsins år vid makten stödde väljarna envist partier som motsatte sig Jeltsins politik. Men Jeltsin valde att ignorera folkviljan, eftersom han ansåg sig veta bättre. Och eftersom konstitutionen tillät det.
Putin har under alla sina år lutat sig tungt mot Jeltsins konstitution och Jeltsins prejudikat, men har aldrig haft några demokratiska visioner eller illusioner. Jeltsin serverade honom en samhällssystem där lojalitet mot ledaren var viktigare än demokrati. Putin har aldrig haft minsta intresse för demokratiska reformer, och har lugnt kunnat nyttja Jeltsins ledarskapsmodell för att fortsätta ignorera folkviljan.
Gorbatjovs historiska roll är att han tillät medborgarna att delta i ett samtal. Han var aldrig intresserad av demokrati eller nationell självständighet, men trodde på dialog och hade en genuin vilja att avskaffa skräcken som politiskt instrument. Jeltsin ville tvinga igenom snabba, demokratiska reformer och accepterade aldrig oliktänkande. Landet styrdes genom lydiga underhuggare, men utan folkligt deltagande. Putin har behållit Jeltsins förkärlek för dramatiska, snabba, beslut, och hans system med lydiga satraper. Och han har återinfört skräcken.
Edit: Några förtydliganden, korrigerade fel i stavning och kommatering.