1992, när jag gick sista året på journalistutbildningen vid Stockholms universitet kunde man välja att antingen göra något slags examensarbete av journalistiskt slag, eller att skriva en C-uppsats. Jag valde C-uppsatsen, och skrev, inspirerad av en artikel från 1990 av Artiom Troitskij, en uppsats om den sovjetiska rockens funktion som forum för ett offentligt samtal. I artikeln argumenterar Troitskij för att rocken i Sovjet nästan omedelbart blev starkt textorientera och ett sätt att formulera en protest mot det rådande samhället:
På 80-talet, när de flesta dissidentkretsar krossats, och Galitj och Vysotskij vad döda fick vår ”underjordiska” rock en sant monumental roll som en oppositionellt sociokulturell rörelse. Rocken i Väst hade aldrig, kanske inte ens under åren 1967 – 1968, en så viktig funktion i civilsamhället. Här i Ryssland blev rocken inte bara en symbol för oberoendet hos den unga generationen och dem som stödde vissa nya värderingar, utan också det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen.
Vi hade nyss läst Habermas och jag var angelägen om att briljera med min tillgång till rysk litteratur (och musik). Jag letade fram ett skrälligt kassettband med Boris Grebensjtjikov och hans band Akvarium, Deti dekabrja från 1986, och satte igång en ambitiös textanalys för att beskriva den sovjetiska rockens funktion som just offentligt samtal, helt enligt Habermas modell. Det var rätt marigt att kunna tolka all text utifrån vad som hördes på det slitna bandet, men samtidigt – det var ju just så som musiken spreds. Folk kopierade varandras band; varje generation av kopior blev lite sämre än den förra, men musiken spreds.
Den sovjetiska rocken var benhårt allvarsam och hade en mörk grundton. Hopplöshet, längtan och frustration dominerade ofta. Det var sällan frågan om gladlynt livsglädje; det här var en ganska grabbig kultur av noggrant lyssnande och gymnasial djupsinnighet. Sovjetisk rock var ingen dansmusik. Man skulle sitta andäktigt tyst och lyssna på texterna. Om inte annat för att inte störa inspelningen av bandet man lånat.
Troitskij skriver i sin artikel från 1990 att rocken inom en tjugo år eller så förmodligen återvänt till sina rötter:
Jag är övertygad om att tekniken kommer att utvecklas med åren, musikerna börjar spela gladare och vår rock kommer, efter sin svåra och vindlande väg genom skuggorna, om en tjugo år att ha återvänt till den västliga formeln: Take it Easy; Let’s Dance!
Och visst har den ryska rocken utvecklats tekniskt och tematiskt – och kommersialiserats, men det är ändå tydligt att den bevarat en samhällskritisk ådra. Ovan nämnde Boris Grebensjtjikov är fortfarande aktiv; gav konsert i Stockholm i början av juni. Flera av stjärnorna från hans generation har tydligt uttalat sitt krigsmotstånd och många har lämnat Ryssland. En yngre generation som länge envisats med att beskriva sig själva som ”opolitiska” har tagit ställning mot Rysslands angreppskrig, som Little Big. Singern-Songwritern Zemfira, som hör till mellangenerationen, mellan den sovjetiska rocken och Rysslands kommersiella, nutida rock, har också antagit en oppositionell position. Ett par av Rysslands taggigaste band har i flera år formulerat en protest, och fortsätter: IceP3ak och ShortParis är tydliga med sitt krigsmotstånd.
Putins första stora lagstiftning som ny president var ”informationssäkerhetsdoktrinen” från september 2000. Doktrinen blev praktisk politik när de stora medieföretagen togs över av Kremllojala ägare. Under 20 år har Kreml systematiskt tystat alla röster som uttryckt opposition. I dag finns ingen opposition längre. Det finns oliktänkande, men ingen opposition. Kreml kräver lydnad, underordning och deltagande i terrorn. Men så har vi rocken som fortfarande väsnas. Och är emot. Och krånglar. Världens bästa ord för det ryska motståndet mot makten formulerades av gruppen Grazjdanskaja Oborona och dess frontman Jegor Letov.
Vi är isen under majorens stövlar.
Letov dog 2004 och hans politiska åsikter var, för att uttala det milt, komplicerade. Han var en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Nationalbolsjevikerna, men bröt med partiet 1999 och förklarade att han i själ och hjärtat alltid varit anarkist.
I dag har rocken i Ryssland än en gång fått den funktion Troitskij beskriver: ”det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen”. Rocken fortsätter att trotsa. Rocken fortsätter att vara isen under majorens stövlar.