Jag har försökt nå fram till vad det är som gör att jag alltid känt mig illa berörd av pacifism, och jag tror att jag nått fram, tack vare ett inlägg på Telegram av den belarusiska teologen Natallja Vasilevitj. Vasilevitj konstaterar att det är självklart – och kanske nödvändigt – att drömma om pacifismen, men att den strängt taget är den privilegierades ideologi. De privilegierade, vars länder inte befinner sig under angrepp; de privilegierade vars identitet aldrig ifrågasätts. De, som sitter mätta och trygga har alltid råd att vara pacifister, och förutsätta att andra, mindre privilegierade, också ska vara det.
Pacifism är en utmärkt idé och vi får inte sluta drömma om dess seger. Det finns inga heliga krig; det finns inga rättfärdiga krig. Men ingen har rätt att ifrågasätta det moraliskt riktiga i självförsvar när ens liv är hotat, eller när försvarslösa medborgare, barn, hotas; när bomberna faller över städer; när folkmord utförs, som i Butja.
Att vara ”mot krig” är en lyx vi i den rika världen kan kosta på oss. Vasiljevitj skriver att det pacifistiska ställningstagandet mot Vietnamkriget bland amerikaner var moraliskt rimligt, men att pacifismen, när den projekteras på den ryska aggressionen, blir till ett kolonialt instrument. Ännu en den vita mannens börda; ännu en uppgift för de rika ländernas mission.
Det är bara vi som är trygga, rika och mätta som kan vara pacifister. Ingen ifrågasätter vår livsstil, vårt språk, vår identitet. Vår egendom. Det finns en falsk dikotomi: pacifism/våld. Vi i den rika, trygga världen, inbillar oss att man har att välja mellan pacifism eller våld; att man antingen vägrar vapen, eller går man runt och mördar ohämmat. Vasiljevitj konstaterar att självförsvaret, försvaret mot aggression, har begränsningar; både i folkrätt, nationell lag och mänskligt agerande.
Den rika världens pacifister är kluvna inför den här motsättningen: hur ska man reagera på Rysslands aggression mot det ukrainska folket. Men det här är en inbillad motsättning. Om man byter skalan i våldet till de tre elementen ”offer, gärningsman och vittne” blir situationen ganska enkelt att analysera. Vi har en plikt att hjälpa offret att försvara sig mot gärningsmannen.
Och befinner vi oss inte här någonstans i Natofrågan? Nato är en internationell förbindelse om att inte passivt stå vid sidan och titta på, när någon blir angripen.
Är det så viktigt för oss i Sverige att bevara vårt privilegium att stå och titta på när aggressiva makter angriper våra grannländer?