Jag vill försöka beskriva Kremls ambitioner och visioner inom säkerhetspolitiken, men jag är rädd för att det blir lite tråkigt och krångligt. Brace yourselves. Vi måste börja med att reda ut koncepten.
Här finns ett par grundläggande termer som används på ett sätt som verkar konstigt för alla utanför säkerhetspolitiken: realism och liberalism. Vi bör börja med att glömma allt vi tror att orden betyder. ”Realism” betyder inte jordnära och handfast, och ”liberalism” har inget med folkpartiet att göra. De två begreppen är grundläggande i uppfattningarna om hur stater interagerar. Realism innebär att en stat aldrig kan ha annat än egoistiska ambitioner. Två stater kan aldrig ha en annan relation än konkurrens. Denna konkurrens sker genom styrka. Militär, ekonomisk, politisk… Liberalism innebär att man accepterar att stater kan samarbeta kring gemensamma intressen. Samarbetet grundas på en övertygelse om att staterna gynnas av att lägga ihop sina insatser.
Realismen dominerade i det säkerhetspolitiska tänkandet långt fram i 1900-talet, och det är lätt att konstatera att Kreml bygger sin säkerhetspolitik på just realism. Och nu påminner jag om att realism i det här fallet inte har något att göra med sund verklighet och praktisk hantering.
Nästa koncept i säkerhetspolitiken är ”referent subject”. Vems säkerhet ska säkerhetspolitiken skydda? Här är det realistiska säkerhetskonceptet starkt kopplat till staten och dess institutioner. Tänk schack. Spelet går ut på att skydda kungen. När spelare inte längre kan skydda kungen är spelet över. I det liberala säkerhetskonceptet finns en stark övertygelse om att det är medborgaren som är ”referent subject”.
Hela FN-systemet bygger på ett liberalt säkerhetskoncept. FN-stadgan utgår från den enskildes rätt till frihet och alla staters vilja att samarbeta om att bevara freden. FN-stadgan fastställer uttryckligen att alla stater, stora och små, har lika och suveräna rättigheter.
Alltså, FN är utformat efter ett liberalt säkerhetskoncept. FN har en uttalad funktion för att arbeta för social jämställdhet och människovärde. Världsorganisationen är inte uteslutande en klubb där statsmän sitter på rad och skriver på konvolut om att alla krig är slut. Barns rättigheter, miljöskydd, genusfrågor – allt ryms inom FN:s säkerhetskoncept.
Det här betyder inte att alla medlemsstater ansluter sig till ett liberalt säkerhetskoncept. Sovjet/Ryssland gjorde/gör det inte. Sovjetunionen var den enda av segrarmakterna som expanderade sitt territorium efter segern i andra världskriget. Kreml identifierade mycket snabbt FN som ett instrument för imperialism.
Vi börjar närma oss nutiden nu. Tack för att du fortsätter läsa.
Kreml beskriver efterkrigstiden ungefär så här: Efter andra världskriget uppstod ett system av två poler som balanserade varandra: ett västblock och ett östblock. De båda upprätthöll en sund konkurrens och systemet gav under årtionden fred åt världen. Genom Västs ursinniga aggression med ohederliga medel – framförallt genom informationsattacker mot Östblockets civilbefolkning – sattes balansen ur spel. Östblocket föll. Väst befann sig på vägen mot global hegemoni – territoriell, ekonomisk och ideologisk. Traditionella värderingar hotades – familj, anständighet, gemenskap – och ersattes av konsumism, HBTQ och girighet. Men Ryssland har kunnat samla sig till motstånd. Därmed har landet blivit måltavla för Västs aggression. Ryssland kämpar mot den globala monopolismen och arbetar för en multipolär värld.
Kriget mot Ukraina är ett krig mot Västs globala hegemoni; ett krig för mångfald och anständighet.
Det här är inte något citat från ett policydokument, men det är sammanfattningen av tjugo års säkerhetspolitiska doktriner och uttalanden från Kreml. Det viktiga är föreställningen om att en säkerhetsordning med två poler ersatts av ett säkerhetsmonopol, och att Ryssland kämpar för en multipolär ordning.
Det här låter ju rätt attraktivt. Monopol är inte bra. Att ett imperialistiskt block skulle ha världsherravälde låter ju inte heller bra. Och då är det ju lätt att tycka att ett slags multipolär ordning är önskvärt.
Den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti publicerade på morgonen den 26 februari – förmodligen av misstag – en artikel om den världsordning som nu uppstått när Ukraina besegrats och återförenats med Ryssland. Artikeln plockades snabbt ner, men, som bekant, inget försvinner från Internet. Artikeln finns arkiverad och kan läsas här. Ett citat.
Den multipolära världen har slutligen blivit en realitet. [Västs] operation i Ukraina har inte kunnat ena någon utom Väst mot Ryssland. Resten av världen ser och förstår alldeles utmärkt att detta är en konflikt mellan Ryssland och Väst; ett svar på atlantisternas geopolitiska expansion; Rysslands återkomst till sitt historiska territorium och sin plats i världen.
Kina och Indien, Latinamerika, Afrika, den islamska världen och Sydostasiet – ingen anser längre att Väst leder världsordningen och än mindre – kan diktera spelreglerna. Ryssland har inte bara utmanat Väst; Ryssland har bevisat att epoken av Västs globala herravälde sist och slutligen har upphört. Den nya världen kommer att byggas av alla civilisationer och maktcentrum, inklusive Väst (oavsett om det är enat eller inte) – men inte på Västs villkor och enligt Västs regler.
Artikeln plockades som sagt ganska snabbt bort, men den hann publiceras lite här och där i de ryska statsmedierna, bland annat i den ryska nyhetsbyrån Sputniks kanaler. Och den avslöjar just den här visionen med en ”multipolär” värld.
Som sagt, det kan låta lockande, men det är fortfarande i strid mot FN-systemet. Visionen om det multipolära systemet är en vision av 1800-talets stormaktskonferenser, där kejsare och potentater möttes lite då och då och drog streck på världskartorna. ”Du får lite Centralasien om jag får lite Afrika!”
Rysslands retorik kring hotet från Västs världsherravälde kan låta attraktivt för var och en som är emot imperialism och kolonialism, men Putin har ingenting emot den amerikanska, till exempel, imperialismen. Han är för imperialism, men vill vara med och dela upp världen i intressesfärer. Putin vill skapa en världsordning där stormaktsledarna samlas som gängledare och bestämmer vilka gathörn som hör till vilket gäng.
Putins historieskrivning om två poler som blev ett monopol och ett Ryssland som kämpar för många poler är ett system som i grunden är imperialistiskt, baserat på en dröm om abstrakt ”rysk storhet”. Han är beredd att låta människor dö och svälta för att den ryska dubbelörnen ska få resas över ruinerna. FN-systemet, med alla sina brister, ett i grunden anti-imperialistiskt system som utgår från oss människor, vårt välstånd och trygghet, vår frihet och vår förmåga att samarbeta.