Det är lördag morgon, 26 februari 2022 och klockan är ungefär halv nio och det pågår ett krig i min gamla hemstad. Vänner och kollegor gömmer sig i skyddsrum eller försöker fly. Jag jobbade åt EU i Ukraina och hade ett särskilt uppdrag att utveckla kontakter med civilsamhället i östra och södra Ukraina. Jag reste mängder av gånger till Charkiv, Dnepro, Zaporizjzja, Odessa, Sumy, Tjernihiv… Samma ortnamn som nu nämns på ungefär samma sätt som vi för trettio år sedan talade om Brčko, Vukovar, Žepa, Srebrenica, Sarajevo. Jag har kunnat kontakta några av mina gamla vänner, men inte alla. Jag förstår också att de har viktigare saker för sig än att chatta med mätta och trygga män på en annan planet medan de överväger vad av allt i sina hem de ska packa med sig på flykten undan de ryska vapnen.
Jag har skrivit flera gånger under senhösten och vintern att jag tvivlat på att Kreml skulle gå ”Full Hitler on Ukraine”. Jag har, precis som många andra som följt Putin sedan 90-talet, uppfattat honom som cynisk och beräknande, men i grunden rationell. En intellektuellt mycket begränsad man, fantasilös och självgod, men ingen som varit beredd att starta ett europeiskt storkrig för en romantisk vision om Imperiet.
Nu pågår kriget och egentligen blir alla politiska roller ganska ointressanta. Här finns angripare och försvarare, stridsvagnar och attackplan, försörjningslinjer, transportkapacitet och ärtsoppa. Kriget har en mekanik. Det finns terräng som är lätt att försvara och annan terräng där inget kan stoppa en framryckande fiende. Militärexperter kan ganska snabbt förutsätta vissa element i ett krig. Angriparen vill ta kontrollen över flygplatser och hamnar, järnvägsknutar, slå ut kommunikation och möjligheter till ledning.
Det är väl ingen som tvivlar på att den ryska armén är större och starkare än Ukrainas. Putin har nu i årtionden prioriterat en modernisering och beväpning av Rysslands väpnade styrkor, framförallt sedan 2008 och kriget mot Georgien – som gick oväntat dåligt för Ryssland. Men Ukraina har också byggt upp försvarsförmågan. Ukraina har hållit emot i ett lågintensivt krig mot Ryssland sedan 2014.
Kanske kommer kriget att avgöras snabbt. En väl utrustad och väl försörjd fiende kan kontrollera slagfältet. Men det är inte samma sak som att bryta motståndet. Krig är inte schack. Kreml har inte vunnit även om ryska flaggan hissas över Kiev. Kreml har inte vunnit, ens om president Zelenskyj och många av mina vänner gripits och förs till Kina för den tribunal som Putin utlovat.
Ukraina gör motstånd. Ukraina kan inte ”vinna” ett krig över Putin, men Ukraina gör motstånd. Mot våldet, mot aggressionen, mot Putins imperiefantasier. Och motstånd är seger. Finland besegrades militärt i två krig mot Ryssland 1939 – 1944, men demonstrerade motståndsvilja och förmåga att stå emot.
Och Ryssland gör motstånd! Putin och de rädda männen i Kreml har slagit ner alla former av samhällsdebatt och samhällskritik med skoningslöst våld. Ändå går ryssar ut och protesterar mot kriget. Mot Putin. Protesterna har fått ett så stort genomslag att Margarita Simonjan, chefredaktören för den statliga kanalen RT, som ansvarar för sändningar på utländska språk, redan delar texter om ”våra liberaler hatar Ryssland och allt ryskt mer än vad ukrainarna gör”; ”något borde ha gjorts för länge sedan”.
Tror de ryska ungdomar som öppet på stan bär plakat med orden ”STOPPA KRIGET” att de ska störta Putin? Tror ukrainarna att deras armé ska jaga ut angriparen och att den blågula flaggan ska hissas över Kreml? Nej. Det här handlar om motstånd. Motstånd, värdighet och tron på att man själv bär ett ansvar. Motstånd är seger. Våld är bara våld.