Ett grundläggande element i modern samhällskritik är att vi kritiserar vårt eget samhälle. Det här är själva essensen i demokratin; ett system där makt och normer i vårt samhälle alltid är ifrågasatt. Den kritiska debatten är alltid introvert; att kritisera andra blir till att se grandet i vår nästas öga.
Här någonstans tror jag vi ser förklaringen till att vårt kritiskt sinnade, demokratiska samtal har så svårt att mobilisera när vi ser förtryck från samhällen som uppfattas som ”andra”. USA, EU, väst är en del av vårt ”vi”. Även de mest USA-fientliga inom gammvänstern identifierar sig som en del av västvärlden, av ett slags stor-USA. Vita huset är för dem lika mycket ”vi” som Rosenbad och Helgeandsholmen. När Jan Scherman[1] i Aftonbladet, Johan Croneman[2] i DN eller Uppsala universitets styrelseordförande Anne Ramberg[3] för fram tankar om att det USA, Nato – ”vi” – som bär skulden till den allt svårare säkerhetspolitiska krisen i Ryssland, då faller det in i det här paradigmet. De kritiserar vårt eget samhälle. Alla tre pekar på ryska övergrepp, men det är ”vi” som bär ansvaret.
Ryssland saknar i det här perspektivet agens. Scherman, Croneman och Ramberg beskriver Ryssland som ett land, en kultur, oförmögen till medvetet agerande. Ett slags smitta, en naturkraft. Att kritisera Ryssland är lika meningsfullt som att kritisera coronaviruset. Endast ”vi” kan göra säkerhetspolitiska val; endast väst kan agera. Ryssland kan endast reagera, som en primitiv organism, som en metmask som träs upp på kroken.
Scherman, Croneman och Ramberg föreställer sig antagligen att de representerar en vilja till nyansering, förståelse, respekt, medan deras perspektiv i själva verket är djupt eurocentriskt, occidentalt och, i just det här fallet, Rysslandsfientligt. De vädjar om det slags förståelse som skuldbelägger offret för en gärningsman. ”Pojkar är pojkar”. Ryssland är Ryssland; primitivt, inte utvecklat och sofistikerat som ”vi”. Putin är naturligtvis dum, men vad mer kan man vänta sig av ett sånt land? Det är ”vi” som irriterar och skrämmer.
Kraven på ”förståelse”, på att få höra ”de ryska perspektiven” är inget annat än djupt fientliga mot det ryska folket som hålls gisslan av en liten grupp rädda män i en borg i Moskva. De är uttryck för en mätt tyckarklass’ syn på outvecklade vildar i östra Europa som inte förstår att ”vi” är det riktiga hotet mot världsfreden.
[1] https://www.aftonbladet.se/kultur/a/eE0wzK/medierna-ar-militarens-tjanstvilliga-megafoner
[2] https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-journalistiken-om-hotet-fran-ryssland-ar-oanstandigt-ensidig/
[3] https://twitter.com/anneramberg/status/1483530930476232704?s=21