Våld som ideologi.

Jag vill återkomma till ämnet ”end state”. I morse fördes en längre diskussion på TV om den mobb som hotat och misshandlat människor i centrala Stockholm. Folk frågar sig vad den vill, mobben, när den kastar sig över flyktingar och mörkhåriga och försvarslösa.
Och än en gång är vi på fel spår: våldet är inte ett medel för att uppnå ett mål; våldet är själva målet. En mobb som drar genom stan, med eller utan järnrör, hötjugor och facklor vill ha makten över gatan. Just där och då. Måltavla för våldet är ganska ointressant; det må vara flyktingar, kvinnor, rika, fattiga, vita, svarta…
Våld är ett system för att kontrollera andra. Våld behöver inte vara järnrör och stålhättor på Dr. Martens-kängor; det kan vara elakhet, finansiellt tvång, psykologisk terror, härskartekniker, mansplaining och mycket annat.
Gemensamt för allt våld är Den starkares rätt. Starkare numerärt, fysiskt, kulturellt, finansiellt. Ett förakt för minoriteter, dissidenter, marginaler. En föreställning om att Styrka är rätt, Styrka är ordning, Styrka är förnuft.
Det finns en otäck korrelation mellan ”sunt förnuft” och ”den starkares rätt”; den som betraktar sig som ägare av ”sunt förnuft” brukar ha nära till att tala om ”sanning”; en sanning om att det krävs styrka och våld – som i helgen vid Centralen – för att skapa ordning.
Våldet är kanske den dominerande ideologin i Europa just nu. Nyliberalismens våld i form av en marknadstotalitarism; Stormakternas försök att återupprätta idéer om ”intressesfärer”; mobbens våld mot dem som inte passar dess estetiska uppfattning om utseende. I alla dessa fall uppfattar en stark part rätten som sin, på grund av dess styrka. Kapitalisterna har rätten att höja priset på livsnödvändiga varor, mediciner, resurser, eftersom de har makten över dem. Ryssland har rätten att angripa grannländer, eftersom de har den militära styrkan till det. Skränande män har rätten att slå ner barn på stan, eftersom de kan. Och alla är de angelägna om att behålla makten. Stormakterna, kapitalisterna och järnrörsgrabbarna.
Det storslagna med demokratin är att den vägrar acceptera våldet som idé. Visst är majoritetssystemet ett slags tvångssystem som kan förtrycka en minoritet, men majoriteten testas hela tiden. Vi har val. Vi har ombudsmän som ska skydda dem som hör till minoriteterna. Demokratin accepterar heller inte vare sig kollektiv skuld eller kollektiv dygd.
Våldsideologerna, vare sig de talar om klasskamp, raskrig eller libertarianism, sorterar noggrant in folk i ”vi” och ”dem”. ”Vi” bär aldrig på skuld; allt ont beror på ”dem”. Och våldets män måste alltid söka nya offer.