Terrorattacken mot skolan i Trollhättan får mig att fundera på ickevåld.
Jag gillar ickevåld, men hur hade Anton Lundin Petterssons terrordåd utvecklats om samhället valt en ickevåldslinje? Två dödades, ett barn och en ung man, innan polisen sköt Lundin Pettersson till döds. Hur länge hade ickevåldet varit en bättre lösning? Vid vilken punkt blir ickevåld undfallenhet inför en beslutsam angripare?
Jag vill inte att någon ska uppfatta det här som att jag vill ha mer vapen bland folk för att kunna skjuta inbrottstjuvar och allt vad man kan tänka sig. Men händelserna i Trollhättan visar att statens våldsmonopol faktiskt funkar ganska väl. Polisen var på plats hyfsat tidigt; fattade ett fruktansvärt svårt beslut på mycket kort tid. Och valde att skjuta terroristen till döds.
Ja, självklart är ickevåld bättre. Framförallt hade det ju varit bättre om Anton Lundin Pettersson varit ett slags nazist som velat dela ut flygblad. Men nu var han inte det.
Ickevåld är en form av motstånd som förutsätter att vi ska vara beredda att dö. Modellen förutsätter att angriparen veknar inför vår moraliska resning och vårt lugn. Den förutsätter att angriparen är mån om sin egen moraliska resning.
Jag är hemskt mycket för det statliga våldsmonopolet. Och jag får också erkänna att jag nog ogärna skulle vilja välja en karriär där jag måste göra den sortens val som polisen i Trollhättan tvingades göra. Jag vill inte se vapen överallt. Men jag inser; jag måste inse, att våld ibland är den fredligaste lösningen.